Tredje gången gillt! Precis efter förra inlägget skickade jag iväg ett tredje sms till boktjejen. Och döm om min förvåning när jag faktiskt fick svar. Så mindre än en timme senare trampade jag in till stan och fick mina efterlängtade - hm - böcker till norska-/danskakursen. Och det kostade mig bara en hundring. Vågar inte tänka på vad de hade kostat i nyskick med tanke på att de två romanerna vi ska läsa på den delkursen kostade 245 kr i nyskick.

Så alla onda tankar jag kan ha tänkt: I take it all back! Jag är boktjejen evigt tacksam för att jag får försöka vara en ekonomisk student.

Jag tänkte ju då som så att det skulle vara trevligt att vara en ekonomisk student någon gång och ville därför denna termin köpa lite använda böcker istället för sprillans nya hela tiden. I förra veckan så träffade jag en tjej som mer än gärna ville bli av med några böcker till första delkursen på svenska b. Vi bytte nummer och jag lovade att höra av mig. Så i fredags skickade jag ett sms. Inget svar. Igår skickade jag ett sms. Fortfarande inget svar.

Min kurs börjar imorn och det skulle vara trevligt att ha böckerna eftersom jag vet att jag iaf har ett par kapitel att läsa tills på torsdag och det brukar underlätta om man har en bok att tillgå vid läsning.

Ska jag skicka ett till sms eller sätta mig på cykeln ner till stan för att införskaffa nya, olästa böcker? Det är ju inte så att jag är en Krösus just nu. Alla räkningar åt upp min lön innan jag hann göra något roligt eller vettigt för pengarna. Och csn får jag väl tidigast i slutet av denna vecka eftersom jag inte orkat gå de ca 200 meter bort till Ica för att köpa ett frimärke och posta csn-papprena förrän igår.

Äsch jag skickar ett till sms och efter fotomötet ikväll beställer jag böcker. Dvs om hon inte svarat innan dess. Fair? Okej.

Eller stark som fan som det heter på vanlig bondsvenska.

Drabbades av enorm rastlöshet i fredags kväll och började således vid 22-tiden på kvällen att diska och sedan städa och rensa ur min nedersta skrivbordslåda. Där fann jag gamla papper från gymnasiet - som jag av någon underlig anledning tyckte var väl värda att spara och eftersom jag inte kommit på anledningen till att spara dem får de ligga kvar tills jag gör det - det blev en lång parentes men försök hänga med - anyway, bland dessa papper hittade jag ett papper från första latinlektionen.

Mugio - jag råmar
Cuculus - gök
Fortis quam Orcus - stark som fan
Hercules - helvete

Det känns som att det var en givande lektion, den första latinlektionen.

Så var det äntligen(?) dags att placera sig i skolbänken igen. Den senaste veckan har jag längtat något för bedrövligt efter skola, plugg och något att göra om dagarna. Och...eh...nu har jag fått som jag ville...jöh.

Denna höst blir det svenska b och jag har två små språkvetare med mig så jag behöver inte lära känna några av de andra läskiga barnen :P

För att vara en kurs i svenska så börjar den faktiskt med en delkurs i norska och danska med norska och danska lärare och kurslitteratur på norska och danska. Bli inte förvånade om jag inom en snar framtid svarar på norska eller danska vid tilltal eller bloggar på endera språk.

Den 30 oktober längtar jag till för då börjar språksociologin. Det är intressant och flummigt och jag kommer efter den delkursen att överanalysera allt ni säger i min närvaro. Varning har härmed utfärdats.


 

Känner mig som en stelbent gammal kärring idag. Typ. Träning och sedan första cykelturen på 3 månader och därefter 7 timmar i klackskor och andra cykelturen på 3 månader igår. Min rumpa och mina lår säger ajaj. Det var mindre skönt att gå ut till Ica Maxi med stelopererade ben. Och jag var tvungen att gå ut dit även om mina ben protesterade för jag vill ha vit kebabsås! Men det är tydligen svårare att uppbringa än något annat på denna jord. Men röd kebabsås finns det i outsinliga lager. Men vem tusingen vill ha röd kebabsås?!

Jag hittade gudomlighet på flaska, dvs vit kebabsås, första året här i Uppsala och då åt jag tills det sprutade ur öronen. Men nu hittar jag inte det på någon butik alls. Eller är det så att jag ska bli tvingad att cykla till andra sidan Uppsala för att titta efter på Ica-butiken där jag bodde förut om de fortfarande har vit kebabsås? Cykla nästan en mil för att se om det eventuellt, kanske, möjligtvis kan finnas en liten ynklig flaska med vit kebabsås. Kanske eftersom jag tillägnat ett helt blogginlägg åt vit kebabsås. Jag hatar cravings.

Jag får väl sitta och knapra på mina minimajs i annat fall. Köpte tre burkar.

Igår var det kräftskiva för andra året i rad med språkvetarfamiljen. Detta år var vi några fler och vi hade massor med kräftor. DNs top-notch-kräftor :) Men nu har jag nog ätit min ranson med kräftor så det räcker och blir över för flera år framöver. Det här blev sommarens tredje kräftskiva. Tack så mycket för en fantastisk kväll! Kräftlukten är nästan borta från lägenheten nu. Dammsugaren och moppen har varit framme och två turer till soprummet blev det men nu är lägenheten hel och ren igen. Det har tagit nästan en hel dag att städa. Baksmälla och kräftlukt går inte särskilt bra ihop.

Men vi hoppas på uppföljare nästa år igen!

Efter helgen hemma hos familjen får jag nog lägga till minst en timme hos min framtida psykolog som jag med all säkerhet kommer behöva besöka med tanke på hur min familj är.

I lördags skulle familjen upp i svinottan för att köra ner till Småland för goldenträff. I Nypan var det urdåligt väder. Det dåliga vädret var inte en del av min planering när jag packade kläder för helgen. Lördagens outfit var tänkt att bestå av shorts. Korta shorts. Så det blev till att låna kläder. Mamma och jag brukar ha samma storlek så av henne fick jag låna ett par bruna byxor. Men ojsan vad stora de var. Friskis&Svettis har lämnat avtryck på min kropp och gjort att jag tappat nästan två hela klädstorlekar. Jag fick gå och hålla i byxorna. Då kom pappa med den lysande idén att jag skulle prova hans byxor.  Jaja tänkte jag. Hämnd vill jag ju ha för att pappa en gång snodde mina byxor - det är en syn jag helst vill glömma. Fram med pappas jeans och hepp! De satt nästan bättre än mina egna jeans och betydligt bättre än mammas byxor gjorde på mig. Så i pappas jeans gick jag omkring hela lördagen i Småland.

Som dotter vill man ju inte gärna behöva gå till pappas garderob.  Men en storlek mindre både på längden och i midjan och de hade varit perfekta... Är det verkligen så det ska vara?

Jag tillhör den del av världens kvinnliga befolkning som tycker om att ha ohåriga ben. För att få ohåriga ben måste håret tas bort på ett eller annat sätt. Rakhyveln brukar vara mitt val. Även om det förekommer mer blodspillan vid benrakning än i krig. I alla fall när jag rakar benen.

På vänster ben har jag ett tjusigt 3 cm långt ärr efter en på tok för noggrann rakning där hud följde med. Denna sommar prydde jag mitt högra ben med ytterligare ett ärr, i samma höjd som det på vänster ben.



Ignorera att ben ser ganska ogosiga ut i förstoring.

Så eftersom jag inte vill vara täckt av ärr innan jag är 30, även om det säkerligen skulle förhindra hårväxt, så efterlyser jag andra sätt att uppnå ohåriga ben. Veet har jag testat fastän den långa bruksanvisningen och varningstexten skrämmer livet ur mig.

Vaxning? Epilator? Rakapparat? Kurs i hur man rakar benen?

Min fina lilla kalender har tagit slut.



Och min snålhet slog till oväntat hårt så det fick bli en überkommersiell kalender. Införskaffad på Akademibokhandeln. Den snåla gubben i huvudet på mig tyckte att jag kunde hitta en lika fin kalender bland de massproducerade. Inte behövde jag en personlig, specialbeställd kalender.

Jag hatar när snålgubben vinner.



En ganska så intetsägande kalender. Men jag har fina glittriga färger att skriva med så jag kan göra sidorna fina.

Nästa år ska jag se till att vinna fighten med snålgubben.

Jag åker hem till den här söta lilla skitungen idag. Humle!



Jag kände igår att jag inte kunde åka på kongress i helgen med tanke på farmor. Jag skulle inte vara något roligt sällskap. Men jag kan heller inte bara vara själv. Så jag åker hem till mamma och pappa. Kommer tillbaka på måndag.

Nu är farmor hos farfar.

Lättnadens suck byts ut mot en tung suck ganska snart igen.

Farmor är sjuk. Hon andas knappt längre. Hon är sjuk, gammal och har inte vetat vem jag är på flera år.

Vad är det för fel med att bara låta allt och alla vara? Jag orkar inte med detta.

Sådärja nu är allt ordnat och klart med de skumma fakturorna. Efter en tur till farbror polisen så visade det sig att kvinnan som beställt från företaget har ett personnummer som är väldigt likt mitt bara det att hon är född den 10 december och jag är född den 12 oktober. Hon hade kastat om siffrorna och således hamnade vi i denna härva.

Och så drar vi en lättnadens suck.

Sista nattvarden blev ruskigt god. Hemgjord tomatsås, färsk pasta och pestokyckling. Panerade ricottabollar kan vi dock i framtiden skippa.

Och eftersom tiden vägrar lyssna på mina böner så övergick måndagen i tisdag och det blev dags att sätta sig på tåget tillbaka till Uppsala. Mattias skulle lägligt nog samma dag till Falun så då åkte vi tillsammans till Sala där vi båda skulle byta tåg och åka åt varsitt håll. Mattias tåg kom i tid och han susade iväg norrut. Mitt tåg däremot vetefasiken när det kom för efter drygt 40 minuter i spöregn tröttnade jag och tog ett annat tåg till Uppsala. Blöt, trött och hungrig kom jag hem vid 19-tiden. Möttes av monsterhögen med post. jag glömde sätta upp en ej-reklam-skylt på dörren innan jag åkte härifrån i maj. Så plats på golvet och börja sortera. I högen hittade jag sedan något lustigt. Eller just nu är det inte så lustigt. Mest irriterande och obehagligt. Fakturor och inkassobrev på nästan 2000 kronor på hårgrejor från något företag som jag aldrig hört talas om. Mitt fullständiga namn och adress finns på varje brev och det har lämnats vidare till ett inkassoföretag för att jag inte har betalat. Dessutom har jag fått "böter" för att jag inte har hämtat paketet från posten. Suck. Så paniksamtal till mamma och ett litet sammanbrott där på hallgolvet blev mitt vackra välkomnande tillbaka till Uppsala.

Men lite mat och dyr glass och ett lugnande samtal från pappa har fått paniken att lägga sig. Nu ska jag ta mig bort till polisen och anmäla det här.

Jajamensan. Ikväll är det dags för sista nattvarden i Linköping, fast utan Judas och kors. Imorgon åker jag tillbaka till studentstaden för ännu en termins plugg. Jag vill inte åka tillbaka. Eller, jag både vill och vill inte. Mattias är inte där. Men mina vänner är där. Den utbildning som jag vill ha finns där. Men Mattias finns INTE där. Ibland önskar jag att jag bara kunde pressa ihop Sverige lite grann så att Uppsala och Linköping blev samma stad. Göteborg får gärna komma närmare också. Då skulle min värld vara perfekt. Då har jag allt jag behöver. Är det för mycket begärt?

Får hoppas att den sista nattvarden blir god. 

Årets värsta oväder, mitt livs värsta oväder och möjligtvis världshistoriens värsta oväder drog förbi i Linköping igår. När jag var ute. Oförskämt.

Det hade äntligen slutat regna och solen kikade fram igen så på med kjolen och ut tänkte jag. Bort till Espresso House - nyfunnen kärlek - för att smörja kråset med en STOR mocha latte. Satt där och tråkplanerade de kommande veckorna i mitt liv. Jag har sjukt mycket att göra när jag kommer tillbaka till Uppsala så det är lika bra att göra en lista. Tittade lite för djup i kaffekoppen och såg inte hur himlen blev mörkare och mörkare. Så när jag slurpat i mig innehållet i halvlitersmuggen och åter begav mig ut var himlen kolsvart. En snabb tur in på Hemköp för att hinna köpa det sista till middagen innan skyarna öppnade sig. Väl ute igen hade det börjat droppa men som den optimist jag är tänkte att jag hinner hem och vad gör väl lite regn, det är ju bara vatten. Drygt 300 meter hann jag innan regnet öste ner. Och då var det ju egentligen bara att fortsätta eftersom det inte är så mysigt att stå blöt under tak när jag lika gärna kan ta mig hem och få av mig mina blöta kläder så jag fortsatte. Då ökade regnet ytterligare och det började hagla centimeterstora isbitar. Aj. Jag campade några minuter under ett tak med 2 tjejer tills det slutade hagla. Vidare genom regnet några 100 meter till, sedan stopp eftersom det började hagla igen med ännu lite större korn. Denna gång hamnade jag under ett litet träd som inte täckte särskilt bra. Blixtar for över huvudet på mig och hagel och regn slog i nacken på mig. Inte nice.

Efter många om och men och stora svanhopp över diverse översvämmade gator kom jag äntligen hem. Jag har aldrig varit så ofrivilligt blöt i hela mitt liv. Det kändes som att njurarna var blöta till och med. Usch och fy.

Jag får se om jag vågar mig ut idag.

Idag går inte längre att skjuta på det tråkigaste med att sommaren snart är slut: idag ska jag boka biljett hem till Uppsala. Detta betyder att jag snart kommer sova själv, jag kommer hem till en tråkig och tyst lägenhet, Mattias kommer vara här och jag kommer vara där. Att behöva boka biljett tillbaka till verkligeheten suger med andra ord. Jag vill att det här ska vara min vardagsverklighet.

Igår var jag sådär onödigt snäll som man kan vara ibland. Jag bakade kanelbullar och havrekakor till Mattias.

Snällheten berodde mest på tristess. Det regnade igår och det regnar idag vilket medför att det inte går att göra särskilt mycket utanför hemmets trygga vrå. Och det finns ju bara x antal timmat av en dag som man kan sova bort för att inte sitta som en speedad ekorre sedan på kvällen. Och eftersom jag är optimist - ibland, särskilt när jag packar - så har jag inga lämpliga kläder för att kunna trotsa den blöta väderleken. Jag har testat och ballerinaskor är inte ett bra alternativ till gummistövlar.

Så med det dåliga vädret som ursäkt passade jag på att ytterligare öva på mina kunskaper som soffpotatis; snart är jag en fulländad soffpotatis. Med säsong 1 av Entourage som sällskap kurade jag ihop mig i soffan. Idag ska jag fortsätta genom säsong 2, fast först ska jag tvätta underkläder innan det blir kris.

Ha det!

Igår umgicks jag 13 timmar med Mattias mamma, lillebror, mormor och morfar. Anledning? Skänninge marke.

Klockan 9 gick jag hemifrån för att ta pendeltåget vid halv 10 till Vikingstad där Mattias mamma och lillebror skulle möta mig. Därefter vidare till Skänninge som visade sig vara en ruskigt söt liten ort. Många fina små gränder med gamla hus. Fast det syntes i så bra eftersom i princip hela Skänninge belägrats av marknadsstånd och tivoli. I runda slängar tog det 2 timmar att gå igenom hela alltet. Tur var väl då att Mattias mormor och morfar bodde två minuter från alla dessa galenskaper. Så mellan varven på marken satt vi i trädgården och solade och svettades.

Under ett av varven såg jag - håll i er nu - JOHAN PALM!!! Iiiiiih. Han gick förbi mig på snuddbart avstånd. Palm måste ha ätit valpfoder eller dylikt för han är längre än jag trodde att han skulle vara - jag fick titta uppåt för att se hans ansikte. Helt klart var detta en av dagens höjdpunkter :P

På dessa marknader säljs det alltid samma saker. Plastpåsar, godisremmar, tröjor med mer eller mindre obscena ord på, foppatofflor... Med mig från Skänninge fick jag 10 godisremmar och 1 hg lakritste.

Efter att Mattias jobbat klart kom han och hans syster Emma ut dit. Så då blev det ett femte varv runt marken för att Mattias skulle få se vad som fanns.

En dag på marken var fantastiskt tröttsamt och jag har lyckats få en blåsa mellan stortån och pektån...skickligt. Så idag tackade jag nej till ytterligare en dag på marken. Idag går jag och lägger mig på en gräsmatta här i närheten och solar istället. Fast jg hade inte haft något emot att umgås en dag till med Mattias släkt. Hans mormor och morfar är så härliga :) Men mitt huvud behöver vila lite från östgötska.

Innan jag tackar för mig denna gång: igår var det 8 månader sedan jag och Mattias och jag blev tillsammans!

Efter missödet med kamerabatteriet igår lade jag genast det på laddning när jag kom hem. Så idag när det var dags för nya äventyr hade jag ett fulladdat batteri. Hah! Där fick jag revanch(?) - revansch(?),revansh(?) - på det lilla kameraskrället.

Anyhow. Ny dag, nya äventyr. Idag bestämde jag mig för att gå till Gamla Linköping och kolla runt där bland alla små bodar. Sagt och gjort. Precis som igår så lyckades jag hitta tillbaka hem. Det hade blivit bakläxa om jag inte hade hittat hem igen eftersom det bara var att följa vägen från Mattias lägenhet - helt spikrakt, inga svängar. Till och med en gravt dement liten farbror hade klarat av att hitta tillbaka. Så det så!

Just nu är jag lite mör i kroppen och fötterna känns som om en elefant omsorgsfullt har trampat på dem. Gamla Linköping tur och retur till fots från Mattias lägenhet blir i runda slängar en promenad på en mil. På hemvägen tog jag dessutom en liten detour genom centrum för att handla också. Men det var klart värt det. Vädret var riktigt trevligt och Gamla linköping är fint (jag och PROs samtliga medlemmar var där).


Lovisa, tydligt är väl nu att jag aldrig kollar batterinivån på kameran innan jag går ut. Utan låter det komma som en glad överraskning när skärmen plötsligt blir svart :P


Alla tankar till Lilla My.

Hah! Jag hittade min väg tillbaka efter mitt äventyr i Linköping. Det blev inte en särskilt avancerad rundvandring eftersom jag har ganska bra koll på stan. Jag lyckades leta mig fram till trädgårdsföreningen där det fanns en massa söta små blommor! Och med min vanliga tur så dog kameran ungefär fem minuter efter att jag börjat fota...suck.

Bara att gå hem med andra ord. Med två nya böcker, ett par nya skor och en ny tröja. Det kommer inte bli skoj att försöka ta sig tillbaka till Uppsala med all min packning. Dessutom har jag spritt ut mina saker ganska duktigt i Mattias lägenhet... Det är bara att önska mig lycka till med packningen sedan.

Så...lördagen blev en lång dag. Mycket film - jag är vid detta lag en fullfjädrad soffpotatis. Mattias kompis Andreas kom vid halv elva på kvällen och ville då bli klippt av Mattias. Så fram med kökssaxen och köket förvandlades till Salong Mattias. Det blev bra - sett med en amatörs ögon. Efter friseringen gick vi ner till stan för att ta en öl. Jag och 6 killar satt och hängde på en krog från midnatt och framåt. Och även om det var en tjej med så togs det ingen hänsyn till samtalsämnen. Det pratades vilt om runkhanddukar(?!) och spanades på tjejer...

Idag, måndag, börjar jag mitt turistande. Fram med kameran och bekväma skor. Karta är för mesar!

Om det inte kommer någon uppdatering på ett par veckor så har jag troligtvis gått vilse och en skallgång bör samordnas.

Iväg på äventyr!

Vi var ute och fikade hos Mattias föräldrar häromdagen och det kan vara så att jag i ett förvirrat ögonblick sa ja till en heldag med Mattias mamma och lillebror och morföräldrar....UTAN Mattias. Hoppsan... Jaja jag får ju i alla fall se vad Skänninge marknad är för något. Mattias lillebror Oscar satt på stolen och hoppade och sa att jag måste följa med. Så vad hade jag för val egentligen? Och eftersom jag har bestämt att jag ska turista i Lnkp nu när Mattias ska börja jobba igen så kan jag ju inte missa Skänninge marknad som är en av höjdpunkterna här.

Men efter denna sommar kommer jag ha tillbringat mer kvalitetstid med Mattias mamma än med min egen mamma. Den ensamtid jag har haft med MIN mamma denna sommar är då vi var på bio och när vi gick på stan tillsammans och när jag skjutsade henne till Flen. Den ensamtid jag har haft med MATTIAS mamma går knappt att räkna.

Så kan det vara.

Ikväll kommer Mattias kompis Andreas hit. Vi håller tummarna för att det inte blir FIFA-kväll utan att det blir film istället. Annars får jag väl knapra kaka hela kvällen. Imorgon åker Andreas till Spanien för att plugga vid solkusten i 6 månader. Avundsjuk? Så galet avundsjuk!

Och i sann Bert-anda: hejsvej leverpastej!