Indeed.

Jag frågade mamma i början av veckan om lilla familjen skulle vilja komma ner till Linköping och äta middag hemma hos mig och Mattias helgen innan eller efter jag fyller. Jag har tänkt ut en fantastisk meny och så skulle det ju vara kul att träffa familjen eftersom det nu har gått iaf en månad sedan jag senast träffade dem.

Mamma skulle höra med pappa vilken helg han tycker skulle passa. Mamma ringde nyss och pappa är ju en bråkstake. Han är tydligen upptagen varje helg. Men kanske kunde de komma ner en snabbis när det passade honom. Alltså inte när jag vill att de ska komma. Utan kanske en söndageftermiddag. Kanske.

Han är rar min far.

Jag funderar på att säga att de inte ska bry sig om att komma på middag utan att vi bara ska ta en fika. Vi kan göra om samma 45-minutersfika som vi hade förra året för att fira min födelsedag. Om pappa har tid vill säga.

Med CSN åter i min plånbok kunde denna lönedag ägnas åt lite shopping. Men totalt oinspirerad blev det strumpor och deo - och jag köper verkligen aldrig strumpor så då kanske ni kan förstå hur oinspirerad jag var. Jag ville köpa skor. Jag visste vilken modell på sko jag var ute efter. Tyvärr hittade jag inga sådana till humant, CSN-pris. Alltså inga skor och shoppinghumöret sjönk ytterligare lite grann.

Bara lite sådär, när alla bra och roliga affärer började ta slut hoppade jag in på JC, en butik som jag undvikit i flera år dels för att det är dyrt där och dels för att kläderna är inte lika fab som förr. Jeans är något som jag alltid fruktar att köpa. Jag hittar aldrig några som sitter så där fantastiskt superbra. Min lillasyster har en jeanskropp. Hon kan kliva i vilket par med jeans som helst och de kommer sitta som ett extra skinn på henne. Men idag, OMG, jag hoppade lite snabbt in i provhytten med ett par Crocker Pep Skinny och det blev ett hallelujamoment! Ingen muffintop, inget löst tyg utan bara suveränt! I alla vinklar i provhytten såg jeansen bra ut och jag tycker väldigt sällan att kläder sitter bra på mig när jag står i provhytten: det är för mycket ljus och och för många speglar som visar upp alla ens skavanker. Men idag...ojojoj. Min rumpa, mina ben... :P

Så jag köpte två par, fast olika tvättar.

Dock vågar jag inte riktigt ta upp dem ur påsen och prova dem här hemma. Jag vill att de ska sitta lika bra nu och hoppas innerligt att det inte bara var en temporär grej där i provhytten...

Med väldigt få undantag brygger jag kaffe varje morgon som jag ska sätta mig på den varma, sövande bussen till campus Norrköping. Med väldigt få undantag har jag tyckt att kaffet i burken har varit supergott. Det är så surt att käkarna verkligen går i baklås. Och jag är INTE kinkig med surhet: jag äter äppelkart och biter i citroner rätt av för att det är gott. Men surt kaffe är en helt annan femma. När varje klunk avslutas med stelopererade käkar då vet man att det är äckligt kaffe. Jag har ökat kaffedosen i förhållande till vattenmängd och jag har minskat den. Inget hjälper. Men nu äntligen har jag druckit upp allt av det äckliga kaffet. Den fattiga studenten i mig hindrade mig från att kasta bort nästan en hel påse kaffe så jag har pinat i mig det. Men så igår bryggdes de två sista råäckliga kopparna. Det blev blaskigt och menlöst. Igår eftermiddag stod jag framför kaffehyllan på Ica och valde noga. Tyvärr fanns inte min favvo: Maxwell House. Mina föräldrar dricker det och har så alltid gjort, typ.

Men i alla fall: alla kaffesorter med hög syrlighet gick fetbort. Jag kollade upp syrligheten på det kaffe som Mattias hade i sina gömmor och naturligtvis var det det absolut syrligaste kaffet på hela hyllan. Galet. Nu har jag fyllt burken med ett fylligt och lite mörkare Classic Gran Día. Mina käkar är avslappnade, inga spänningar alls och koffeinkicken är hög, väldigt hög. Great!

Vi börjar närma oss dagen D - lördag alltså. Då launchar vi vårt kulturnattsprojekt. Vi känner oss ganska nöjda. Eller ja, väldigt nöjda. Idag hade vi ytterligare en handledning med vår fantastiska handledare. Och vår handledare är verkligen fantastisk. den enda kritiken han hade idag var att vi skulle bli ännu mer provocerande. Det är inte många lärare som sitter och småfnissar och tycker att studenterna ska göra ännu mer provocerande projekt. Vanligtvis brukar lärarna ta ner studenterna på jorden och dämpa våra uppror.

Men anyway, jag tänkte faktiskt bjuda in mina få läsare till vårt projekt och eftersom det finns online så spelar det ingen roll var i världen ni befinner er. Så den 25 september och defintivt mellan 00.00 och 24.00 tycker jag att ni ska besöka adressen nedan. Vi vill belysa den enorma informationsmängden som flödar från våra fingrar över tangenterna och ut i cyberspace. Så klicka gärna in er den 25 september, läs, njut och fundera!

kultursuger.nu

Dagens lektioner handlade om rumslig gestaltning. Givetvis ingick det lite praktiska övningar och vi fick alltså med mycket små medel och ytterst lite tid fick vi knåpa ihop en rumslig gestaltning. Min grupps första tema var makt. Och när man bara får använda det som finns i en förhållandevis tom ateljé så måste man ta till sin kreativa sida.

Så som sagt, makt var första temat. En nästintill tom ateljé. 5 personer och en massa stolar. Trist för de andra i gruppen eftersom jag och Emma hamnade i samma grupp. Emma och jag tycker om att prata. Emma och jag pratar mycket, högt och snabbt. Det blev liksom lite grann så att vi spånade och bestämde innan de andra hann öppna munnen. Vår gestaltning av temat makt blev: vi vände upp och ner på de flesta av stolarna i rummet och ställde de med benen utåt i en ring så att de såg ut som taggar på en mur. Sedan staplade vi stolar i mitten av ringen och ställde en ensam stol bakom stapeln. Därefter intog jag tronen och vår publik fick komma in i rummet. Under cirka 5 minuter hade jag absolut makt över människorna i rummet. Jag knäppte med fingrarna, bytte person som fick sitta hos mig inne i ringen och tvingade in publiken i gestaltningen.

Resten av förmiddagen fick jag fortsätta min roll som diktator. Tydligen tyckte folk att jag var som klippt och skuren för denna roll. Undrar varför de tycker så...jag som är så snäll.

Ingen har väl kunnat undgå att det var val igår i Sverige. Jag och Mattias gjorde vår plikt och röstade sedan ägnades kvällen åt att zappa mellan SVTs och Tv4s valvakor. Mycket intressant att följa siffrorna och det blev nog årtusendets sjukaste valutgång någonsin...

Mitt i all denna spänning och mitt i zappandet upptäckte jag något fruktansvärt irriterande. SVT hade ju fått för sig att de skulle ha textremsor rullande när de intervjuade någon med fullständigt onödig information. Till att börja med var det en otroligt fånig idé att ha dessa textremsor när det inte stod något vettigare än: "Ohlys pappa är präst". Men det absolut värsta var ändå att dessa textremsor innehöll så många stavfel och misstag att bara det blev löjligt. "Gudrun Schyman var partiledare för Vänsterpartiet under åren", "Dinamarca är riksdagaskandidat" etc.

Hur svårt kan det vara att korrläsa en så kort textrad innan man trycker på enter och skickar ut den i etern? Va? Va? Va?

Sedan kanske SVT som utger sig för att vara en seriös kanal borde hålla sig till mer relelvant information. Under en valvaka har jag inget intresse whatsoever av att veta att Ohly är djurgårdare och att hans pappa är präst eller vilket popband som Alexander Bard senast har skapat.

Skärpning SVT.

Helgen har tillbringats i supertrevligt sällskap. Jag och Mattias styrde kosan neråt i landet för att besöka Mattias skolkamrat från tiden på högskolan i Jönköping. Übersociala göteborgare som lämnat kusten för en kall insjö. Jag vet inte hur många gånger under helgen som jag fick frågan: "Lär mig något som jag inte kan om...?"

Två snabba rundturer i Jönköping hanns med under vårt dygn i Jönköping. Massor med mat packades ner i magen och prat långt in på småtimmarna gjorde detta till den trevligaste helgen på länge.

OCH! Jönköping är inte den byhåla som jag hade fått för mig. Det är en liten stad men den har jättefin arkitektur, både ny och gammal, och med Vättern precis intill ligger staden väldigt fint.

Efter lite strul på kalenderfronten - nu när skolan har börjat igen är ju alla återigen så galet upptagna - hade jag, Vonkan och Anna tid att ses för en lunch. Lunch: en laxbagel och en gigantisk caffe mocha! Lunchen motionerades bort genom en shoppingtur på stan där Vonkan shoppade medan jag och Anna lekte Trinny och Susanna och dikterade vad Vonkan skulle ha och inte ha. Det var fantastiskt roligt och vi lyckades hitta några fina tunikor och skor till Vonkan.

Vonkan kommer vara finast i stan :)

Vår färd mot ett färdigt projekt på Norrköpings kulturnatt har haft sina toppar och dalar. Vi klurade ut en helt fantastiskt idé som faktiskt skulle vara genomförbar på bara 2,5 veckor. Men måndagens handledning tvingade oss att lämna vår ursprungliga idé och lägga till andra saker som vi inte riktigt kände oss bekväma med men som den temporära handledaren tyckte skulle ge vårt projekt lite edge. Vi försökte göra hennes idé till vår utan att lyckas. Snabbt bokade vi in ett möte med vår riktiga handledare och igår fick vi träffa honom. Den jesusliknande mannen var verkligen som sänd från himlen. Han tyckte inte att vi skulle göra som måndagens flumtant sagt att vi skulle göra. Han gillade vår grundidé men tillsammans med honom har vi nu spetsat till idén på ett så finurligt sätt. Idén har gått från att vara en tankeställare till att vara direkt provocerande. Vi ska provocera kulturmänniskorna. Lite grann. Vi använder provokation för att locka in folk till vårt projekt, för att sticka ut bland det kulturella överflödet som kommer finnas i Norrköping denna dag.

Men det bästa är att vi kommer finnas online. Du behöver alltså inte ta dig till Norrköpings kulturnatt den 25 september utan om du är nyfiken på  att se vårt projekt behöver du enbart en dator med internetuppkoppling. Najs va?

Jag har inte riktigt bestämt mig än för om jag ska länka från min blogg till vårt projekt eller inte - tanken är att vi i projektet ska hålla oss så anonyma som möjligt. Men en länk till vårt projekt bör finnas på Kampus Kultürs hemsida. Vårt projekt kommer att hållas öppet 00.00 - 24.00 den 25 september. Mer info kommer nästa vecka :)

På bussen hem efter en slitsam dag i skolan - slitsam iaf för mina öron - tänkte jag att det skulle bli så vansinnigt skönt att få ha en hemmakväll helt för mig själv där jag styr över fjärrkontrollen och kan pilla mig i naveln helt ostört om jag så skulle önska det. Pojkvän ska nämligen se på hockey hos grannen. Great!

Jag kommer hem och möts av pojkvännen som genast säger att han har en dålig och en bra nyhet. Den dåliga nyheten först: pojkvän ska inte gå till grannen och glo på elitseriestarten i hockey ikväll utan kommer sitta hemma och titta på den. Den bra nyheten: han är hemma hela kvällen vilket betyder att vi kan mysa tillsammans HELA kvällen. Det är taskigt att använda mys som muta för att få ockuppera TV:n.

Min härliga solokväll flög ut genom fönstret och TV:n är nu bokad från 19 och framåt. Och just idag är jag extremt osugen på sport, därför blir det noll mys idag.

I massor med veckor har jag tjatat på Mattias att vi måste åka till Brunneby strax utanför Linköping och köpa sylt. Världens godaste sylt finns där nämligen. I lördags fick jag äntligen den lille mannen att sätta sig i bilen och köra mig ut till obygden. Det var en fantastisk liten gårdsbutik med sylt, marmelad, knäckebröd och annat gott att smaska på. Med oss hem fick den fantastiska sylten, en mangomarmelad, en lyxapelsinmarmelad och en grillolja med citron följa.

Lyxapelsinmarmeladen var som ingen annan apelsinmarmelad jag någonsin smakat. Mangomarmeladen var lite speciell och jag tror att den kan göra sig bra till typ en sallad eller så...den var inte helt hundra på frukostmackan. Nu håller jag på att bygga upp ett pannkakssug så att jag kan äta den himmelska sylten :)

Första handledningen inför kulturnatten den 25e september (KOM OCH TITTA!) är avklarad. Men det var med nöd och näppe som handledaren fick slippa ut från rummet i ett stycke. Maken till irriterande människa har jag aldrig varit med om. Som tur är, är hon inte vår riktiga handledare, men vår riktiga handledare kunde av okänd anledning inte komma idag och därför fick vi dras med detta flummonster.

Efter 5 minuter satt jag och blängde på henne med armarna i kors och vägrade nästan svara på hennes dumma frågor och Emma satt och borrade in naglarna i mitt vänstra lår för att visa sin frustration. Abel suckade lite uppgivet och Maria satt tyst. Handledaren tyckte att det var något som saknades för att göra vårt projekt knivskarpt. Det var en bra idé men lite edge och lite mening med det hela saknades enligt henne. ENLIGT HENNE. Så vi ägnade en halvtimme åt att försöka förklara oss och försöka få henne att förstå oss och vårt perspektiv på det hela. Men nej, fortfarande ingen mening med projektet. Samtidigt som hon sitter och kritiserar vår brist på mening med projektet ger hon oss inget konstruktivt utan ställer hela tiden samma fråga fast med olika ord: vad är meningen med projektet? Vad har vi för syfte? Vad vill vi väcka för tankar? Vad vill vi säga? Och vi förklarar för henne vad det är vi vill säga. Men vårt budskap går inte fram och samma frågor fortsätter hagla över oss.

Efter 40 minuter i ett litet rum med flummonstret har vi nu spetsat till vårt projekt och gjort det hela ännu lite mer briljant. Är du nyfiken? Kom till Norrköping den 25e september och sök upp oss eller våra lappar. Projektet går under namnet "Publicera eller inte publicera?"

Nu har näsan och ögonen runnit oavbrutet hela dagen.

VAR FASIKEN SITTER OFF-KNAPPEN?

Med en lite lätt luddig skalle begav jag mig till projektarbetesmötet igår förmiddag. Med luddig skalle försökte jag koncentrera mig och deltaga i diskussionen och planeringen av vårt projekt till kulturnatten. Med luddig skalle fick jag så till slut vid 14-tiden äntligen bege mig hemåt igen och i en ynklig fosterställning light satte jag mig på bussen. Fortfarande hade jag ett yogapass i tanken - med den tidiga hemkomsten skulle jag ha tid att gå på ett pass. Men nä. Ynkligheten och luddigheten tog över handen när jag klev innanför dörren så det fick bli soffan. Resten av dagen och kvällen ägnades åt nysningar, filtar och näsdukar. Min fökylning är tillbaka.

Den 25e september är det Norrköpings kulturnatt. För den som inte vet: under en hela dag och långt in på kvällen pågår det en massa kulturella aktiviteter runt om i hela staden. Och vi studenter på kultur- och mediegestaltningsprogrammet ska få delta med egna grupprojekt. Idag fick vi vår gruppdelning och jag har hamnat i en supergrupp som alla är intresserade av språket, texten och nya sociala medier. Vi kände direkt att vi kommer kunna jobba jättebra ihop och håller redan på och spånar idéer :) fun fun fun!

Kom till Norrköping den 25e september!

Det mest spännande med mitt program är att alla har så olika intressen och bakgrunder. Idag redovisade en kille, eller man snarare, sin kompetensinventering. Han var filosof med ett stort musikintresse. Tyst musik var något som han fann väldigt intressant. Men själv höll han mest på med improvisationsmusik och annan experimentell musik. Vi fick äran att lyssna på två saker som han hade komponerat.

Första inspelningen bestod av något som han kallade för tonala kluster. Det var en enda lång ihållande hög ton som då och då höjdes, sänktes eller exploderade i ett kluster av andra toner. Efter ett par minuter av tjutande spolade han fram till inspelningens klimax - enligt honom - och ett gigantiskt tonkluster rusade ut ur högtalarna. Det roliga är att jag när inspelningen först började inte förstod att det var det som var själva inspelningen utan jag höll instinktivt för öronen näör det obehagliga ljudet först kom. Sedan såg jag på mannens nöjda min och släppte då genast taget om mina öron för att inte förolämpa honom och hans musik.

Den andra inspelningen bestod av så kallad improvisationsmusik. Det är väl inget som jag kan rekommendera någon att lyssna på. Det var mannen på saxofon eller något sådant och så en kvinna som kompade honom på piano. Långa perioder av ihållande oljud och så ett DUNK när kvinnan slog ner på så många tangenter som möjligt på en och samma gång. Fint.

Det konstnärliga i detta? Jag vet inte. Men vår lärare tyckte att det var väldigt intressant, spännande och musikaliskt.

Dagarna går så vansinnigt fort nu för tiden.

Idag har jag hunnit träffa Mattias i ca 1,5h. 25 minuter imorse och 1 timme på kvällen när vi åt middag snabbt innan jag rusade iväg till mitt friskispass och Mattias sedan till krav maga. Dagarna blir långa också. Det är långa dagar i skolan - nästan 40 timmar schemalagd tid i skolan. Dessutom tar det 45 minuter med campusbussen mellan Linköping och Norrköping. Det tar 15 minuter till busshållplatsen och sedan 10 minuter från busshållplats till skolan. Så bara att förflytta mig mellan hem och skola tar över 2 timmar dagligen. Efter skola är det träning. Och är det inte träning så är det hemmet som kräver arbete.

Men nu ska jag bara skicka in den där kompetensinventeringen, sedan är det dags för kvalitetstid med älsklingen.

Till idag hade vi en väldigt nyttig skrivuppgift. Vi skulle kompetensinventera oss själva. En kompetensinventering är som ett fylligt CV. Man berättar vem man är, vad man har gjort och vad man vill göra. Skrivuppgiften skulle också redovisas muntligt idag - gärna med en powerpoint... Men eftersom jag inte är någon vidare teknisk människa försökte jag hålla sådana grejer till ett minimum men jag lyckades manövrera ett USB-minne och kunde visa mina bilder som jag hade med i en fotoutställning i vintras.

Anyway. Det värsta med denna typ av redovisningar och uppgifter är att jag för mitt liv inte kan tro att NÅGON skulle vara intresserad av att läsa 3-5 sidor eller lyssna i 15 minuter på mig där jag berättar om mitt liv. För vad har lilla jag gjort som är så speciellt och spännande?

Men i en ateljé (vi har inte våra lektioner i ett klassrum som vanliga människor) fylld med människor av de mest varierande bakgrunder så är jag tydligen spännande och rolig. Folk lyssnade idel öra på denna lilla språkvetare och de skrattade på de ställen som jag ville att de skulle. På det hela taget var det en mycket tacksam publik. Och jag har nu äntligen satt ord på vad jag är :)

I två dagar har vi på mitt program nu haft inspirationsseminarium med Vision Forum som är ett samlingsforum för kulturmänniskor inom samtida konst/kultur. Folk från Ukraina, Storbritannien, Italien och Australien - och Sverige så klart -  har berättat om sina projekt som de har världen över. Det har varit intressant, men dagarna har varit oerhört långa och det har varit massor att ta in och lyssna på. Svårast har nog varit att hålla sig koncentrerad och vaken. Vi har tillbringat dessa två dagar i en kolsvart ateljé med endast en projektor som ljuskälla. Första dagen hade vi i alla fall gratis kaffe att hålla ögonen öppna med men idag fanns ingen sådan lyx. Och idag var jag såhär nära att somna under australiensarens föredrag. Ögonen föll ihop och huvudet föll ner. Och med en nick vaknade jag till. Dags att sträcka på sig och spärra upp ögonen - med tandpetare om nödvändigt.

Men nu är seminariet slut och det är 6 månader till nästa gång!

Det var nog bara en sådan där tramsig 72-timmarsgrej den där förkylningen. För igår var jag mirakulöst nog frisk igen efter att ha känt mig supernere hela dagen innan. Så nu håller jag på och äter upp mitt halstablettsförråd bara för att de är så goda!

Men så precis när jag hade befriats från förkylningen fick min mage spatt. Direkt efter frukosten var jag hungrig, vrålhungrig. Jag åt en banan vid 9.30 för att lindra den värsta hungern. Men varken banan eller lunch vid 12 kunde fylla min mage som var hjälplöst tom. Lite kaffe fick skvalpa på botten av magen. När så jag äntligen slapp ut från lektionssalen köpte jag en fralla att äta på vägen hem. Hjälpte det? Nej. Fortfarande hungrig som en varg fick middagen lagas snabbt som sjutton. Och med lite varm mat i magen började jag äntligen känna mig mätt, eller normalhungrig. Då börjar magen bubbla. Magknip. Istället för hunger. Det vette sjutton vad jag föredrar. Konstant hunger är minst lika obehagligt som magknip.

Igår var ingen bra magdag.