Med väldigt få undantag brygger jag kaffe varje morgon som jag ska sätta mig på den varma, sövande bussen till campus Norrköping. Med väldigt få undantag har jag tyckt att kaffet i burken har varit supergott. Det är så surt att käkarna verkligen går i baklås. Och jag är INTE kinkig med surhet: jag äter äppelkart och biter i citroner rätt av för att det är gott. Men surt kaffe är en helt annan femma. När varje klunk avslutas med stelopererade käkar då vet man att det är äckligt kaffe. Jag har ökat kaffedosen i förhållande till vattenmängd och jag har minskat den. Inget hjälper. Men nu äntligen har jag druckit upp allt av det äckliga kaffet. Den fattiga studenten i mig hindrade mig från att kasta bort nästan en hel påse kaffe så jag har pinat i mig det. Men så igår bryggdes de två sista råäckliga kopparna. Det blev blaskigt och menlöst. Igår eftermiddag stod jag framför kaffehyllan på Ica och valde noga. Tyvärr fanns inte min favvo: Maxwell House. Mina föräldrar dricker det och har så alltid gjort, typ.

Men i alla fall: alla kaffesorter med hög syrlighet gick fetbort. Jag kollade upp syrligheten på det kaffe som Mattias hade i sina gömmor och naturligtvis var det det absolut syrligaste kaffet på hela hyllan. Galet. Nu har jag fyllt burken med ett fylligt och lite mörkare Classic Gran Día. Mina käkar är avslappnade, inga spänningar alls och koffeinkicken är hög, väldigt hög. Great!