Med kulturnatten bakom oss - vår blogg är för övrigt fortfarande öppen för den nyfikne: kultursuger.nu - ska vi nu gå in i projektets andra fas som lärarna kallar det. Vi ska skriva om vårt projekt i essäform fast lite mer som en vetenskaplig akademisk uppsats fast inte en rapport eller utvärdering utan mer som en essä alltså lite mer konstnärlig i språket fast vi ska ju ändå luta oss mot det akademiska. Förstår du? Jag förstår knappt. Vi får inte bara rapa upp hur det gick med projektet, vi ska inte ens diskutera projektet i essän utan vi ska välja en intressant fråga eller aspekt som kom upp i samband med att vi gjorde projektet. Men vi får INTE prata om projektet. Typ. Det är såhär det går när man ger konstnärer lärarpositioner. Flum.

I mitt huvud och efter vad jag har lärt mig på Språkvetarprogrammet så är en essä inte förenlig med det vetenskapliga. I mitt huvud är det just nu ett enda virrvarr. En essä är för mig en personlig reflektion över något och man förväntas vara subjektiv. Jag har fått lära mig att en essä är bland det svåraste man kan skriva och att det är vanligare att man skriver essä senare i livet för att man då verkligen har något att reflektera över. Men eftersom detta skulle luta sig mer åt det vetenskapliga så spelar det säkert ingen roll hur gammal man är och hur mycket livserfarenhet man har.

Sammanfattningsvis ska jag alltså skriva en essä som inte är en essä fast det är en essä. Och eftersom kulturnattsprojektet handlade om sociala medier tänkte jag arbeta utifrån denna finurliga titel som jag kom på igår: Det överexponerade jaget!