Jag tycker det är mysigt med bio och det har blivit lite av min och Mattias grej. Vi går på bio. Kanske mest för att se om vi kan ta oss igenom hela den stora popcornkartongen. Än så länge har det inte gått och nu när vi var på Iron Man kan det nog ha verkat lite väl vågat att tro att vi skulle hinna sätta i oss alla popcorn på 2 timmar. Det var dömt att misslyckas.

Men filmen var bra. Riktigt bra. Robert Downey Jr har ju en underbar humor i alla roller han spelar. Jag hade dock klarat mig utan Scarlett Johansson som mest gick runt och plutade med läpparna.

Enda nackdelen med att gå på bio är ju att man inte riktigt kan välja sina medtittare. Denna gång fanns det rekordjobbiga typer i salongen. Oturligt nog hamnade den jobbigaste bredvid mig. Om det nu skulle vara så att jag är helt bakom flötet och inte har alla indianer i kanoten  och därmed skulle ha haft problem med att förstå den otroligt komplicerade handlingen som kommersiella Hollywoodfilmer brukar erbjuda, så förstärktes filmens handlingen av snubben bredvid mig. När det var roligt skrattade killen så mycket att han höll på att sätta sin dricka i halsen och så högt att jag var tvungen att läsa texten för att hänga med i dialogen. När det var spännande drog han efter andan så hårt att jag höll på att sugas med. Om jag av någon okänd händelse skulle råka blunda alla de scener där Scarlett Johansson var extra snygg eller halvnaken blev jag snabbt varse att hon var i bild när killen bredvid började fnissa som en skolpojke och, bäst beskrivet, stöna lite grann. Detta blandades med att han med jämna mellanrum kastade sig bakåt i sin fåtölj så att jag började gunga i min, kommentarer till filmen såsom "wow", "coooooolt", "oooooh".
Jag hade god lust att ta honom i hand innan jag gick och tacka honom för de fantastiska ljudeffekterna och för att han gjorde så att jag kunde förstå hela filmen för innan var jag lite osäker på om jag skulle kunna hänga med i handlingen och i dialogen. Jag sa det i huvudet.

Men som sagt, filmen var bra.