Blodet pulserade upp och ner längs hennes lår, upp mot hennes kropps delta, fyllt av liv.

Jajamen. Så lyder meningarna konstant i Harlequinromanen. Boken handlar om den stackars fattiga men vansinnigt vackra flickan som kämpar för att få behålla sin gård. Pappan är alkoholist och mamman är död. I byn finns det en rik och supersnygg ungkarl som gärna vill hjäpa henne bara för att han är så snäll och för att hon är så snygg. Jag tror de får varandra i slutet men jag vet ännu inte riktigt. Spännande.

Känslorna går hela tiden från extrem upphetsning och lycka till extrem ilska och irritation. Ibland växlar karaktärerna mellan dessa ytterligheter i samma mening till och med. Alla är jättesnygga, jätteledsna, jätteelaka, jättesnälla etc.

Till och med beskrivningen av författaren på försättsbladet hade samma tramsiga ton: "Hon älskar att äta middag under bar himmel på sin prunkande balkong med utsikt över en glittrande småbåtshamn." Det står också att författaren fortfarande tror att hennes bästa bok väntar på att skrivas. Vet du, det tror jag med, för det här kan inte ha varit hennes bästa.