Min familj har två hundar. Center är världens mysigaste och snällaste och lugnaste lilla golden. Humle är ett fartfyllt monster som man aldrig vet var man har. Efter två dagar hemma hos familjen och intensivt umgänge med hundarna har jag ett stort blåmärke på knät och ett 10 centimeter långt blåmärke på låret och en blodig rispa längs vänster underarm. Tack vare Humle.

Det första hundrackaren gjorde var att hoppa på mig från lillasysters säng - han tog sats från sängen och hoppade upp mot mig för att gosa - och satte en klo i näsan på mig. Tack tack. När jag på torsdagen skulle ta hand om hundarna ensam satte jag mig i fåtöljen medan hundarna roade sig själva, dvs. sov. Det tog inte lång stund innan Humle kom fram och skulle sitta i knä. 35 kilo hund som ska upp i knät på mig när jag sitter i fåtöljen...? Första gången sa jag nej och då fick jag rispan på armen och en oerhört sårad blick som tack. Andra gången fick han komma upp om han  klarade det själv för 35 kilo är ju faktiskt ganska tungt. Han kom upp och tyckte att livet var alldeles strålande bra. Medan jag sakta dog under all päls. Sedan fick han ett ryck och skulle hoppa ner och säga hejdå till mamma. 35 kilo hund reser sig i mitt knä i fåtöljen och tar sats för att hoppa därifrån. Kvar blir jag med blåmärken.

Tack tack Humle. Vi får se om jag överlever sommaren. I ett stycke.