"Hon såg okej ut, det visste hon..." Jag är allergisk mot sådana meningar, inte mot grammatiken utan mot innehållet. I cirka en sidas text har karaktären stått och klankat ner på alla sina kroppsbrister för att sedan på sidans sista rad säga att hon ändå ser bra ut. Hon är för lång, har för bruna ögon, är för blek, är för blond, är för smal blablabla. Men hey, hon ser ju ändå ganska så bra ut fastän allt är fel. Kanske funkar det med utseendet som med matematiken? Två negativa blir en positiv? Så det fula blir snyggt när man sätter ihop det?

Hursomhelst så avskyr jag denna konstruktion. Den är larvig. Och precis när man börjar pusta ut över att man inte är den enda som stundvis tycker att man är apful och att vissa kroppsdelar skulle behöva grovrenoveras så kommer den tramsiga meningen där karaktären ändå är helt nöjd med sitt utseende. Vad fasiken har karaktären då gnällt om i 30 rader?

Note to writer: stryk den meningen! Tänk inte ens tanken på att lägga till en sådan mening. Våga sudda ut denna mening.