Den 10 juni är det avslutning på mitt program. Jag är då färdig med mina tre år och ska ta ut en kandidatexamen under sommaren. Det hela firas med en fin liten ceremoni i universitetshuset på förmiddagen. Vänner och släkt får komma. Det är bara det att jag tror inte att min släkt kommer komma. Inte ens min familj.

Jag och två andra som ska ta ut examen pratade om det igår. Deras familj kommer. Och vänner. Och 88-åriga farmor. Men nej jag tror faktiskt inte att min familj kommer. Josefine tar studenten dagen efter och det är alltså mycket som måste fixas inför det. Då kommer släkten. Först trodde jag att ceremonin bara skulle bli någon kort liten sak, inget märkvärdigt och bara för oss som tar ut examen liksom. Men nu ska det tydligen bli ett riktigt baluns på förmiddagen med mingel och snittar. Jag känner då att det skulle vara kul om min familj kunde komma. Jag vill inte stå där ensam utan någon släkt som kommit för att lyckönska just MIG. Men jag tror att jag kommer komma i skymundan för lillasysters student. Precis som när hon slutade 9 klass...det fick stor uppmärksamhet på min student som var samtidigt.

Äsch nu ska jag sluta gnälla. Jag får fira mig själv. Helt enkelt.
Och kanske snylta på någon annans familj.