Förra söndagen klev Mattias och jag upp klockan 6 för att packa oss in i en bil. Vi hämtade Mattias syster och hennes sambo. Vi åkte ut till Mattias föräldrar. Vi åkte till Mattias morföräldrar. Sedan satte vi kurs norrut mot Tandådalen. 9 personer, 2 bilar, 1 husbil och en sjujäkla massa packning.

För mig innebar den här resan många nya upplevelser: skidåkning, se vad som finns norr om Falun samt familjesemester som inte är särskilt frekvent förekommande i min familj.

Att åka skidor var...intressant. Det första jag gjorde var att ramla baklänges ner mot skishopen. Bra start. Jag har även ramlat i barnliften och ståendes helt stilla på plan mark. Jag gjorde kullerbyttor nedför en halv backe: en sväng, en volt, en sväng, en volt... I söndags gick allt skit och jag var så arg efter en dryg timme i den förbannade skidbacken trots Mattias väldigt pedagogiska förklaringar. I måndags gick det riktigt bra och jag vågade mig på en lite längre backe. I tisdags gick inget som jag ville. Jag voltade, vurpade och ramlade var och varannan meter. Mattias började tjata om att jag borde åka sittliften upp till toppen och åka i familjebacken som var "sååå lätt". Jo tjenare. Fullt med folk och små irrande barn, brant och jävligt, och jag kom flaxande värre än Bridget Jones. Efteråt frågade jag Mattias snällt om jag fick ge upp nu. Det fick jag.

Skidutrustningen känns som om man vore jagad av maffian. De har gjutit cement runt fossingarna på dig och satt dit två plankor undetill och ska precis sänka ner dig i vattnet. Blubb blubb!

Efter 3 dagar i skidbacken ömmade alla muskler och blåmärken ploppade upp överallt. Men jag kan ärligt säga att jag försökt mig på skidåkning, dock ingen ny Anja Pärsson i sikte här inte.

Åka upp i lift, åka ner i backen, åka upp i lift, åka ner i backen. Not my idea of a fun time.