Packad
Jahopp då var väskan packad igen och biljetten bokad. Imorgon efter lyriktentan åker jag ner till Nypan för att träna armmusklerna. Jag ska alltså hjälpa familjen att flytta till huset. Sedan är det vidare till Mattias.
Jag börjar få en jäkligt bra snits på att packa min väska och jag har lärt mig att verkligen ifrågasätta mitt klädbehov.
Jag börjar få en jäkligt bra snits på att packa min väska och jag har lärt mig att verkligen ifrågasätta mitt klädbehov.
Behöver jag 4 kjolar?
Behöver jag en aftonklänning och en balklänning?
Behöver jag 17 par trosor för 4 dagar?
Behöver jag hela mitt sminkförråd?
Svar nej!
Behöver jag en aftonklänning och en balklänning?
Behöver jag 17 par trosor för 4 dagar?
Behöver jag hela mitt sminkförråd?
Svar nej!
Men snart behöver jag inte packa längre. Snart är det dags för the final pack. Lite läskigt. Och jag är lite orolig för att jag ska bli rastlös av att inte ha ett tåg att passa varannan vecka. Som det är nu så går vecka ett jättesnabbt förbi men så efter helgen, ungefär en vecka av ensamhet, ja då smyger sig rastlösheten på och jag vill göra något. Jag vill få sätta igång med tvättandet. Jag vill packa min väska. Jag vill sätta mig på bussen ner till tågstationen och kliva på tåget. Jag vill komma fram till min älskling som står och väntar på mig.
Men vad händer om jag börjar känna den rastlösheten när vi sedan bor tillsammans? I snart 1½ år har jag hållt på och planerat mitt liv i tvåveckorsenheter. Det har liksom blivit en rutin. Två dagar innan jag åker måste jag tvätta. För att kunna vara MED Mattias måste jag plugga järnet innan jag åker. Väl där är det bara att glömma omvärlden och fokusera på älsklingen under ungefär 48 timmar. Ingen tid för sura miner, tjat, bråk eller tristess. Under 48 timmar ska vi få ut så mycket som möjligt av varandra och tiden. För sedan dröjer det minst 288 timmar innan vi ses igen.
Men vad händer när vi ses nästan alla timmar av dygnet varje dygn?
Mattias verkar lugn.
Jag kanske övertänker det hela. För att jag är tjej. För att jag är neurotisk när det gäller sådant här.
Men vad händer om jag börjar känna den rastlösheten när vi sedan bor tillsammans? I snart 1½ år har jag hållt på och planerat mitt liv i tvåveckorsenheter. Det har liksom blivit en rutin. Två dagar innan jag åker måste jag tvätta. För att kunna vara MED Mattias måste jag plugga järnet innan jag åker. Väl där är det bara att glömma omvärlden och fokusera på älsklingen under ungefär 48 timmar. Ingen tid för sura miner, tjat, bråk eller tristess. Under 48 timmar ska vi få ut så mycket som möjligt av varandra och tiden. För sedan dröjer det minst 288 timmar innan vi ses igen.
Men vad händer när vi ses nästan alla timmar av dygnet varje dygn?
Mattias verkar lugn.
Jag kanske övertänker det hela. För att jag är tjej. För att jag är neurotisk när det gäller sådant här.
Kommentarer
Postat av: Vonkan
Men du, när du flyttar till Linköping så kan du börja planera för att träffa mig en gång i veckan...så har du något att planera inför hela tiden :P samt att jag kommer att kidnappa dig från Mattias lite då och då så ni kan sakna varandra också ;)
Trackback
