Sveriges mest dysfunktionella familj
Här kommer ännu ett inte så värst positivt inlägg.
Sedan jag flyttade hemifrån för 3 år sedan har min familj kapsejasat. Verkligen kapsejsat. Utåt sett är det fortfarande en trevlig tvåbarnsfamilj med hundar, bil och villa. Men på insidan ser det lite annorlunda ut. Om det fanns en tävling skulle min familj med stor säkerhet vinna priset som Sveriges mest dysfunktionella familj och Sveriges bästa skådespelare. Mamma sliter som ett djur: hon tvättar, diskar, lagar mat, stryker, tar hand om två hundar etc. Pappa sitter i sin fåtölj och läser tidningen.
I lördags när jag och pappa kom hem efter att ha flyttat mina grejer från Uppsala bröt freden samman och ett mindre krig utvecklades. Pappa sa att min Uppsalasäng skulle ställas i lilla sovrummet och att den lilla 90-sängen måste flyttas därifrån och eventuellt säljas eller kastas. Mamma och Josse påpekade då att pappa så sent som häromdagen hade sagt att Uppsalasängen inte kunde stå någon annanstans än i källaren. Pappa började då skrika om att man visst inte fick lov att ändra sig i denna familj och att han hädanefter aldrig mer skulle säga något för det skulle bara komma att vändas emot honom. Pappa gick till sin fåtölj och mamma blev kvar i köket och försökte dölja sina tårar. Middagen avnjöts sedan i en tryckande tystnad med sallad som växte och svämmade över i munnen och jag med min rädsla för konflikter satt där vid middagsbordet och babblade desperat för att slippa tystnaden som ändå vägrade ge med sig eftersom ingen svarade mig i min nervösa svada av ord.
Söndagen började bra och hölls sig fram till middagens mitt. Då bröt allt ihop igen. Denna gång hamnade lillasyster i pappas korseld. Lillasyster tog studenten för en dryg vecka sedan och för en exakt vecka sedan skrev hon in sig på arbetsförmedlingen. Pappa tycker dock att hon inte gör tillräckligt och ser hennes framtid undergång alldeles runt hörnet. Mitt nervösa babblande kom tillbaka, pappa försvann till fåtöljen, mamma gick till sina cigaretter, jag dukade undan och fick trösta min gråtande lillasyster.
Jag kräks på det här.
Sedan jag flyttade hemifrån för 3 år sedan har min familj kapsejasat. Verkligen kapsejsat. Utåt sett är det fortfarande en trevlig tvåbarnsfamilj med hundar, bil och villa. Men på insidan ser det lite annorlunda ut. Om det fanns en tävling skulle min familj med stor säkerhet vinna priset som Sveriges mest dysfunktionella familj och Sveriges bästa skådespelare. Mamma sliter som ett djur: hon tvättar, diskar, lagar mat, stryker, tar hand om två hundar etc. Pappa sitter i sin fåtölj och läser tidningen.
I lördags när jag och pappa kom hem efter att ha flyttat mina grejer från Uppsala bröt freden samman och ett mindre krig utvecklades. Pappa sa att min Uppsalasäng skulle ställas i lilla sovrummet och att den lilla 90-sängen måste flyttas därifrån och eventuellt säljas eller kastas. Mamma och Josse påpekade då att pappa så sent som häromdagen hade sagt att Uppsalasängen inte kunde stå någon annanstans än i källaren. Pappa började då skrika om att man visst inte fick lov att ändra sig i denna familj och att han hädanefter aldrig mer skulle säga något för det skulle bara komma att vändas emot honom. Pappa gick till sin fåtölj och mamma blev kvar i köket och försökte dölja sina tårar. Middagen avnjöts sedan i en tryckande tystnad med sallad som växte och svämmade över i munnen och jag med min rädsla för konflikter satt där vid middagsbordet och babblade desperat för att slippa tystnaden som ändå vägrade ge med sig eftersom ingen svarade mig i min nervösa svada av ord.
Söndagen började bra och hölls sig fram till middagens mitt. Då bröt allt ihop igen. Denna gång hamnade lillasyster i pappas korseld. Lillasyster tog studenten för en dryg vecka sedan och för en exakt vecka sedan skrev hon in sig på arbetsförmedlingen. Pappa tycker dock att hon inte gör tillräckligt och ser hennes framtid undergång alldeles runt hörnet. Mitt nervösa babblande kom tillbaka, pappa försvann till fåtöljen, mamma gick till sina cigaretter, jag dukade undan och fick trösta min gråtande lillasyster.
Jag kräks på det här.
Kommentarer
Trackback
