Nu kan jag bocka av min första vilsegång i Linköping. Det hände igår. Jag började min tur på välkänd mark i Trädgårdsföreningen med en islatte och en Cosmo. Ett bättre tidsfördriv får man leta hårt när man är ledig och vädret är hyfsat. Med uppdrucken kaffe och någorlunda välläst tidning bestämde jag mig för att lämna den trevliga parkbänken och gå en liten runda innan jag tog itu med tråkgörat att handla till kvällens middag (jag är nämligen hemmafru när älsklingen jobbar och allt hushållsarbete faller på min lott under min ledighet).

Så upp från parkbänken. Jag tänkte först bara titta lite på blommorna däromkring men så såg jag att sjukhuset skulle ligga i närheten och tänkte att detta kunde vara ett ypperligt tillfälle att leta upp den busshållplats varifrån campusbussen kommer gå. In bland alla sjukhushusen och ungefär där började min irrfärd. Mitt inne i villervallan tappade jag navigationen fullständigt. Min mentala karta över Linköping blandades ihop med kartan över sjukhusområdet  och det hela blev ett virrvarr. Men så kom jag ut från sjukhusområdet och ner till ån. Yes! tänkte jag. Har jag bara hittat till ån så kommer jag snart till något landmärke som jag känner igen. Efter flera minuters promenad kom jag fram till något som kallas Tinnerbäcksparken och stadsdelen Ramshäll och ån, den fina vattenfyllda ån, började sina i sitt vattenbestånd till en bäck. Ungefär där kopplades min GPS på igen och sa mig att jag var långt åt helvete fel. Därtill hör också att jag vänligt men bestämt ignorerade de fina små skyltarna som kommer med jämna mellanrum med pilar som pekar ut åt vilket håll centrum ligger.

Jag har nog aldrig varit så glad över att se kyrktornen och korsningen vid Drottninggatan strax innan Drottningbron.

Efter 2,5 timmar var jag åter på välkänd mark, hemma i den trygga lägenheten. Mitt äventyr som bortttappad fick ett lyckligt slut!