I lördags byggde jag och Mattias ihop en garderob att ha nere i källaren för att förvara vinterkläder och lite skor någonstans och så byggde vi skohyllor att ha i garderoben uppe i lägenheten för att kunna förvara ännu flera skor. Men som den otekniska klumpeduns jag är så var jag inte särskilt behjälplig. Dessutom verkar nästan alla killar vara genetiskt förprogrammerade med en otålighetsmekanism som går igång så fort en tjej vill hjälpa till. Men hur sjutton ska jag kunna hjälpa till när allt ska gå i 180km/h hela tiden? Får jag bara lite längre tid på mig så skulle jag kunna vara till större nytta. Nu sa det smack smack smack så hade Mattias satt ihop garderoben och det enda jag hade gjort var att skruva dit dörrhandtagen.

När vi skulle sätta upp skohyllorna på väggen i garderoben var han tvungen att ha min hjälp. Men återigen jag är en oteknisk klumpeduns. Precis när Mattias skulle borra så gled det som jag höll i ner någon millimeter och det hela blev alltså inte spikspikspikrakt. Då tog Mattias tålamod slut. Det syntes ganska tydligt. Så han fixade resten själv och sedan försäkte han övertyga mig om att det inte alls var mitt fel att det blev snett, att jag inte alls var i vägen och att jag definitivt hade varit till stor hjälp under hela dagen.

Idag fick jag mer vatten på min kvarn. Jag vill ansluta min dator till det internet som Mattias har i sin lägenhet. Jag tänkte att det skulle vara piece of cake. Mattias skrev upp en lång radda med siffror igår som jag skulle behöva för anslutningen. Jag menar hur svårt kan det vara? Gå in på nätverk, anslut till nätverk, fyll i siffrorna och voila! Nej, riktigt så enkelt kan det ju aldrig vara om man heter Julia.

Dags att krypa till korset och be älsklingen om hjälp. Igen.