Igår ringde min mamma stressad, nervös och nyfiken. Polisen i Östersund hade ringt till det ställe där jag sommarjobbade, dvs där också min mamma arbetar, och frågat efter mig. De var tvungna att ha tag på mig omedelbums. Först tyckte Annette, som jag vikarierade för, att hon borde kunna svara på de frågor polisen hade, men icke då. Annette kopplade då vidare samtalet till min mamma som är en väldigt överbeskyddande mamma och som genast började förhöra polismannen om vad han ville hennes dotter. De la på. Och mamma ringde direkt till mig och bad mig ringa upp polismannen för att höra vad exakt han ville.

Sagt och gjort. Jag ringde upp polismannen i Östersund. I stora drag består det hela i att en person har hyrt en bil under sommaren och under hyrtiden har personen varit inblandad i något som utreds av polisen. Jag är nu vittne i utredningen för att mitt namn står på kontraktet eftersom jag har tagit emot en kontantbetalning för bilhyrningen. Igår satt jag alltså via telefon i formellt förhör med polisen i Östersund. Men jag kunde inte vara till så mycket hjälp eftersom jag aldrig träffade kunden i fråga.

Hädanefter ska jag inte klaga på att det aldrig händer något på det där sommarjobbet.