Varje månad. Absolut varje månad nojar jag ihjäl mig under cirka 24 timmar. Med p-piller blir ju den månatliga vännen (för att använda en ruskigt ful eufemism) väldigt regelbunden och pålitlig. Så egentligen är det ju bara att slappna av och låta dagarna gå, hantera pms-monstret som hotar att mörda alla idioter i min närhet, äta mina chokladbitar och liksom bara vara. Men då under de där 3 veckorna som är garanterat mensfria hinner jag glömma bort denna aspekt av kvinnlighet. Det förintas från min världskarta. Men som en blixt från klar himmel kommer jag på kvällen innan det brukar vara dags att det ju faktiskt är dags. Snart. Och då börjar min hjärna noja. Med tankekraft försöker jag övertala mensen att infinna sig imorgon bitti och inte vara sen som förra gången. Kroppen blir spänd som en fiolsträng i väntan på den månatliga vännen (ja jag vet att eufemismen är hemsk). Och som den envisa bråkstake mens egentligen är vägrar den helt enkelt att komma på utsatt tid. Detta medför att fiolsträngen som går genom hela kroppen spänns ytterligare, en nervös väntan påbörjas och "Jag är för ung för att få barn" ekar i huvudet.

Och så kommer den. 24 timmar efter att jag ville och trodde att den skulle komma. Jag slappnar av, äter lite choklad och minnet av nojan försvinner så sakteliga. Till nästa månad.