Jag är en stor flicka nu. Idag har jag helt på egen hand åkt pendeltåg till Norrköping och letat mig fram till Campus Norrköping.

Med andra ord var det dags för upprop idag på masterprogrammet. Vi skulle träffas klockan 10 vid stora entrén på Kåkenhus. Jag följde den minimala vägbeskrivningen från tågstationen till universitetet. Och utan att gå vilse hamnade jag rätt på första försöket - dock inte så svårt eftersom jag hade en man i färgglad overall med en massa märken på och diverse annat på framför mig som jag skarpt misstänke var student.

Väl framme vid Kåkenhus ställde jag mig vid trappan, såg lite vilsen ut och tittade på andra vilsna nybörjare och overallklädda människor i överflöd. Två tjejer som tyckte att jag såg lika vilsen ut som de kände sig frågade om jag också skulle gå KMG. Jajemen. Därmed kunde vi stå i grupp och se vilsna ut.

Anyway. Uppropet var som upprop är mest. De ropade ut mitt namn och jag svarade och berättade lite om mig själv. Jag kände mig lite annorlunda där bland de andra. Många av dem har pluggat en massa kultur och media/kommunikation. Och så kommer jag: språkvetaren. Men de programansvariga tycker att det ska bli kul med lite spridning. Alla lärare är för övrigt virriga konstnärssjälar. Väldigt härliga människor.

Från och med måndag blir det superhårdkörning. Hela terminen tydligen.  8-9 till 17. Varje dag.
Men det känns som att det kommer bli 2 roliga år. Intensivt men roligt.