Mattias har varit här hela helgen - helt fantastiskt underbart. Vi har inte setts på tre veckor och efter att ha bott ihop halva sommaren har det varit tre olidligt långa veckor. Det är absolut inte samma sak att prata i telefon och skicka sms som att träffa den man älskar och prata ansikte mot ansikte. Sommaren gick alldeles för fort och jag vande mig ännu snabbare vid att få en godnattpuss och en godmorgonpuss och att hela tiden ha Mattias där. Förhoppningsvis är det bara ett drygt halvår innan jag får mina pussar varje morgon och kväll permanent.

Otroligt jobbigt varje gång någon av oss måste sätta sig på tåget. Fast jag ser ju hellre att vi skiljs åt för att snart ses igen istället för att aldrig mer ses.

Och nu till nästan något helt annat! Skadeglädje är inte ett vackert drag hos en människa men jag kan inte hjälpa det så jag fick Mattias att sitta med mig och se på reprisen av Vem vet mest? idag för att återigen se min gamla spanskalärare när hon svarar fel på en fråga gällande spanska. Med skadeglädjen som en värmande filt satt jag åter bänkad framför tv:n och riktgt mös när hon svarade fel. Gör det mig till en mindre god människa? Förmodligen. men ack så bra det kändes!

Till slut kan jag meddela världen att jag och Mattias varit tillsammans i 9 månader och en dag nu!