Min familj är en trasslig familj. Utåt sett ser vi ut som vilken vanlig svenssonfamilj som helst: mamma pappa och två barn. Och två hundar. Men utsidan speglar inte insidan, inte alls.

I lördags ringde mamma för att berätta att hon och pappa skulle skiljas. Hon såg inte längre någon utväg och hade redan en ny egen lägenhet på gång dit hon skulle flytta med lillasyster och hundarna. Hon sa att hon kände ångest så fort klockan började närma sig 17 vilket innebär att hon måste gå hem till pappa. Det har länge varit såhär, men allt blev värre när jag flyttade hemifrån. Hon bad om ursäkt för att hon är en så dålig mamma. Men hon lovade att hon skulle försöka bli bättre, hon måste bara ta sig bort från pappa.

Igår skickade jag ett mejl till mammas jobbmejl så att hon skulle få en trevlig start på måndagsmorgonen: Ville bara säga att du är världens bästa mamma. Du har alltid varit det och kommer alltid vara det.

Som svar på det fick jag ett långt mejl där mamma bad om ursäkt för all smärta hon orsakat mig, men hon och pappa ska försöka en gång till för de har ju varit tillsammans så länge och de har ju familj tillsammans och de har ju upplevt så mycket ihop. Hon skrev att hon inte var lika stark som jag, att hon aldrig har bott själv. Hon är inte kär men hon hyser en varm känsla. Och familjen kommer inte se ut som vanligt utan det kommer vara enny sorts familj.

Nu tittar de på hus tillsammans igen.

Jag är så förvirrad, arg och besviken att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Om man inte älskar någon vad är då meningen? Jag och lillasyster är ju vuxna och behöver inte mamma och pappa på samma sätt. Jag orkar inte mer. Den hemlängtan jag hade är som bortblåst och julen kommer ju bli en fantastiskt trevlig familjehögtid i år. Om det inte vore för alla skuldkänslor som jag och lillasyster känner så skulle vi fira jul ensamma.

FÖRVIRRAD ARG BESVIKEN