Jag klickade på skicka-knappen. Jag har nu skrivit ett långt mejl till mamma där jag förklarar för henne hur jag ser på det hela med henne och pappa. Vår familj suger verkligen på att kommunicera med varandra och jag känner att ja inte har fått säga det jag vill när mamma och jag har pratat i telefon. I telefonen är hon så nära att jag får tunghäfta och säger bara icke-revolutionerande saker i ämnet. Jag håller med henne. Säger inget som tolkas som en invändning.

Nu kom invändningarna i ett mejl istället.

Men det kändes lite sent att komma med en reaktion nu, en vecka senare. Men jag har inte haft tid att sätta mig ner och tänka efter. En vecka är kanske inte så lång tid men den här veckan har känts evighetslång. Jag har hunnit med tusen triljoner med grejer och känslorna har gått från toppen till botten. Det har varit en lång och jobbig vecka. Inte konstigt att jag sitter här svidande ögon och dåsigt huvud nu.

Nu säger vi god natt och väntar på mammas reaktion.