Fasaden är uppe igen och alla sprickor utåt sett är lagade. Jag pratar om min familj alltså. Nu är vi en vanlig familj igen med vardagliga bekymmer. Vi skrattar och skojar i telefon; snart kommer väl de gamla vanliga små söta kedjebrevsmejlen från mamma. Mamma och pappa letar hus, gärna renoveringsobjekt. Fantastiskt så fort det går att glömma.

Jag är tillbaka i Uppsala och stirrar på den gräsliga julgardinen som Jenny har satt upp medan jag var borta. Jag stirrar på den och hoppas att den ska försvinna av rädsla för mitt onda öga. Hittills har det inte fungerat. Gardinen sitter kvar på stången och häcklar mig med sina röda, vita och gröna rutor.

Jag får börja med skygglappar så att mitt synfält begränsas. Alternativt bara vistas i mitt rum och blunda när jag måste gå till badrummet eller ut i hallen. It might work.