Ibland går mitt förnuft och gömmer sig och vägrar samarbeta med resten av hjärnan precis som en tjurig 3-åring. Så var fallet igår och idag. Jag har alltid varit mörkrädd och så ända tills för bara några år sedan med två nattlampor tända. Jag ville inte vara ensam hemma för gubevars läskiga mördare och vampyrer kunde ju finnas bakom varje hörn i lägenheten. Fortfarande är mörker inte riktigt min grej och jag har en otroligt livlig fantasi. Men eftersom mitt förnuft satt och tjurade någon annanstans så satte jag mig och tittade på x antal ruskigt läskiga Criminal Minds-avsnitt alldeles själv då min rumskompis Jenny åkt hem till sina föräldrar och som du säkerligen kan gissa låg jag där sedan på kvällen med täcket uppdraget till nästippen och lyssnade på alla ljuden i lägenheten och med en nattlampa tänd.

Somliga ligger nog förmodligen på golvet och vrider sig av skratt över detta men det är absolut inte roligt att vara så lättskrämd eller ha en så livlig fantasi. Jag, Jenny och Mattias hyrde en thriller och medan de satt och suckade över de töntiga specialeffekterna och det dåliga manuset satt jag med en kudde för ansiktet och försökte låta bli att gråta av skräck.

Så när jag har dessa fakta varför sätter jag mig då och tittar på en serie med en massa läskiga scener i? Bra fråga, den som kommer på ett svar får gärna tala om det för mig. För tillfället tror jag att mitt förnufts humör har tinat upp och samarbetet är igång igen.