Att gå i barndom är ett väldigt konstigt uttryck. Det betyder att man dör. Men i lördags förstod jag äntligen precis vad det uttrycket betyder.

Min morfar fick diagnosen matstrupscancer för drygt fem månader sedan och har med tidens gång bara blivit sämre och sämre. Han är en sann kämpe, för läkaren sa att han inte skulle överleva julen. Men dagarna blev veckor som blev månader och julen passerades. Han krympte i storlek på alla håll och kanter. När han fortfarande bodde hemma så satt han i sin fåtölj i sina numera alldeles för stora kläder och axeln som stack ut som en vass kniv från kroppen. Rösten försvann eftersom tumören tryckte mot stämbanden.
     Majoriteten av detta års avverkade dagar har han tillbringat på sjukhuset. För var dag som gick syntes han mindre och mindre under täcket. I lördags när jag var hos honom var det knappt att hans ben gjorde någon synlig nivåskillnad under täcket. Hans ansikte var alldeles slätt, inte en endaste rynka av smärta eller obehag. Men andningen lät som värsta tänkbara Sisyfosarbete med en evighets väntan mellan varje nytt andetag. Nästan inget hår på huvudet. Han såg ut som ett barn. Han sov som ett barn. Mamma var inte morfars barn längre utan han var barnet. Den som inte kan ta hand om sig själv utan är beroende av andra. Precis som nyblivna föräldrar sitter och lyssnar på sitt spädbarns andning satt mamma och lyssnade på varje morfars andetag. På söndagens morgon gick morfar i barndom.