När jag skrev essän - ja den där essän som jag har tjatat örona av er om - fick jag mig en ordentlig tankeställare. Och nu sitter jag här och har stirrat på den blanka tomma vita rutan som hånar mig med sin otext. Och jag tänker igen på det jag skrev i essän.

Det blev en personlig essä om sociala medier, främst bloggar. Titel: Det överexponerade jaget.
Jag började funder på varför jag skriver. Varför jag viker ut mig själv på nätet. Och svaret är väl att jag inte vet varför jag skriver, varför jag har en blogg. Jag tycker inte längre att det är roligt att skriva här. Jag har ingen riktig mening bakom mina inlägg annat än att jag SKA dela med mig av min vardag. Jag har ingen fokus i min blogg. Det är en spretig blogg. Med få läsare.

Jag började blogga för att alla andra gjorde det. Jag började blogga utan att veta riktigt vad jag gav mig in på. Så jag tror att jag tar en liten paus nu. Jag ska fundera på vad jag vill. Om jag vill skriva. Vad jag ska skriva. Hur jag ska skriva.

Som sista inlägg för nu lägger jag upp min essä. Där kan ni se kärlek till språk och ord. Den kärlek som saknas för orden i denna blogg.