De sociala medierna är tänkta att vara virtuella arenor för möten och interaktion mellan vänner och bekanta. Men i de sociala mediernas kölvatten har en sorts social exhibitionism uppstått där vi blottar hela vår själ och alla våra tankar för cyberrymdens invånare. I väntan på nästa stora, spännande, intressanta, omvälvande, livsavgörande händelse fyller vi våra statusrader och blogginlägg med svenssonlivets vardagsrutiner. Vi uppgraderar allt till toppnyheter som genast ska publiceras. Varje händelse är en potentiell uppdatering. Vi överexponerar oss själva och överinformerar vänner, bekanta och fullständiga främlingar. Denna sociala exhibitionism tillintetgör mysteriet kring vår person när allt vi är och gör finns att läsa på nätet.

Jag är en social exhibitionist. Det enda som fattas är ett Twitter-konto för att göra mig till en fullfjädrad medlem av de sociala mediernas treenighet: blogg, Facebook och Twitter. Jag vräker ut det som för bara några år sedan var mina egna privata tankar och jag gör mina upplevelser till allmän egendom. Jag är en aktör på den nya marknaden där vi köper och säljer uppmärksamhet (Goldhaber).[1]

Nätet erbjuder en värld utan synbar ände; det är en värld där många röster vill göra sig hörda. Om vi lyckas penetrera sorlet och göra oss hörda, då har vi uppnått ultimat framgång och vi hamnar i en maktposition över den brusande massan. ”What counts the most is what is most scarce now, namely attention” (Goldhaber). Vi strävar alla efter uppmärksamhet men majoriteten får nöja sig med ett liv utanför de stora strålkastarna för det är en ytterst liten skara som har nått toppen på uppmärksamhetsstegen: Kenza[2], Blondinbella[3], Foki[4], Kissie[5] och några till. Vi följer slaviskt deras minsta rörelse på nätet. Vi läser maniskt om vad de åt till frukost, vilken fest de var på senast, vilka läxor de har tills imorgon och vi kopierar deras ”dagens outfit” i hopp om att lite av dessa bloggdrottningars makt ska smitta av sig. Denna lilla skara skriker högst och hörs mest, och vi den stora massan lyssnar ivrigt till deras ord.

Jag tillhör den brusande massan. Det jag skriver kvävs snart av det omgivande sorlet och läses av en delvis anonym publik bestående av 14 personer. Min röst är inte starkare än en viskning i cyberrymden ändå driver något mig vidare. Något driver mig till att dagligen uppdatera min Facebook och blogg fastän avsaknaden av kommentarer och de låga siffrorna i läsarstatistiken borde avskräcka mig. För vad finns det egentligen för mening med att skriva för en publik som inte finns? Kanske hoppas jag ännu på att bli upptäckt. Kanske har jag alltid haft en inneboende exhibitionistisk narcissist. Kanske är det bara i cyberrymden jag kan vara precis den jag vill vara.

Jag inbillar mig att bara bakom en skärm kan jag vara precis den jag vill för skärmen är min skyddande sköld. Det är som att bloggen låter mig födas på nytt, göra nya val, skapa ett nytt jag. Sanningen är att bloggen är den retuscherade spegelbilden av mitt verkliga jag. I bloggen suddar jag ut min personlighets dubbelhaka och andra skavanker. Det jag som presenteras i min blogg är roligare, bittrare, argare, gladare. I verkligheten är jag bara lagom.

Jag påstår att bloggens jag och verklighetens jag är samma jag. Men det finns en diskordans dem emellan. Det är inte samma jag, men bakom min skärm kan jag påstå vad som helst och vara vem som helst. I bloggen bygger jag upp en medveten personlig fasad (Goffman)[6]. De sociala medierna är intrycksmanipulationens paradis. Genom text och bild kan jag bygga upp ett helt nytt jag eller ta bort det dåliga i min verkliga person. I bloggen dikterar jag villkoren; det är jag som bestämmer hur jag ska uppfattas av andra. Men som alla personliga fasader är den platsbunden: den fasad jag bygger upp i cyberrymden som är roligare, gladare, bittrare och argare är bunden till just cyberrymden. Ute i verkligheten avslöjas jag ganska snart som någon annan. Jag behöver skärmen och de sociala medierna med alla de möjligheter som de erbjuder för att kunna vara mitt andra jag. Det är just denna kontroll över presentationen av mitt jag som lockar in mig i de sociala medierna, för ute i det verkliga livet har jag inte samma kontroll och inte samma frihet att helt börja om. Man kan inte lära gamla hundar sitta: det är svårt att ändra den man är, men precis som att vi skönhetsopererar vårt yttre, skönhetsopererar vi vårt inre genom de sociala medierna för att framställa oss själva som bättre, roligare och intressantare. I hopp om att klättra uppåt på uppmärksamhetsstegen.

Jag inbillar mig att jag inte vill bli upptäckt, att jag är nöjd med min nästintill obefintliga tysta publik. Jag inbillar mig att jag skriver för min egen skull, som i en dagbok. Och för all del, en blogg är som en dagbok. Men det är en dagbok som jag har lämnat framme och olåst. Det jag känner, hör, upplever och tänker har lämnat min privata personliga sfär och tagit ett stort kliv in på den publika scenen. I det här hoppet om uppmärksamhet har jag öppnat mitt privata liv mer och mer. Jag släpper in främlingar helt gratis i mitt liv. De får lära känna mig, men jag får inte lära känna dem. Det är en ensidig vänskap där jag visar upp hela mig för en kommentar eller två, eller inga kommentarer alls. Jag kastar mig ut i en sorts social exhibitionism och jag hoppas att det ska finnas en publik där för att ta emot mig. Men en 14 man stark publik är knappast stor nog att släcka min uppmärksamhetstörst. Så jag fortsätter att skriva och jag fortsätter att öppna mig ännu mer. När de triviala vardagliga samtalsämnena är slut och läsarstatistiken fortfarande befinner sig på en icke tillfredsställande nivå, då släpper jag på mina spärrar en efter en. Jag har knappt någon spärr kvar, allt är ett potentiellt ämne till min blogg. Varje liten vrå av mig, min hjärna och min själ är upplyst och allt är öppet för vem som helst att besöka. Allt som är jag är nu öppet att kommentera och kritisera. Och det är läskigt. Tänk om ingen gillar min person. Tänk om ingen tycker om det jag tänker, skriver, är. Den kritiska kommentaren är alltid nära i de sociala medierna där vi hänger ut oss själva. Det privata har blivit publikt och är därmed också öppet för motstånd och ifrågasättningar. Men frågan är vart gränsen för det privata har tagit vägen.

De sociala medierna tränger undan det privata och uppmuntrar social exhibitionism. De är forum där vi samlar våra sociala liv. Syftet med de sociala medierna är att vi användare ska lägga ut våra liv i cyberrymden för att våra vänner ska kunna hålla koll på oss med minsta möjliga ansträngning. Men varje statusuppdatering och varje blogginlägg får oss att experimentera med och tänja på gränsen för det privata. De sociala medierna har blivit ett substitut för reellt umgänge. Med en kort stunds knattrande på tangenterna kan vi uppdatera hela vår vänskapskrets på vårt livs senaste händelse. Med några få klick kan vi se allt som har hänt i andra människors liv. Det sociala livet har effektiviserats. Men vi användare har drivit effektiviseringen för långt. Vi har fullständigt eliminerat behovet av reellt umgänge genom att lägga upp information om allt vi är och gör. Det blir sannerligen ett effektivt socialt liv, men vi har glömt att det mesta av all information inte är intressant för någon utanför din personliga sfär, med andra ord: dig själv. Det privata livet trängs därmed undan till förmån för effektiviseringen av det sociala livet och vår inre narcissist njuter av den spirande egocentreringen.

Vi är överexponerade. Jag är överexponerad. Du är med stor säkerhet också överexponerad.

Jag är en aktör på den nya marknaden där vi köper och säljer uppmärksamhet. Det erkänner jag. Jag överexponerar min person. Det erkänner jag också, om än att mitt verkliga jag fortfarande är omgiven av viss gåtfullhet. Jag är en social exhibitionist. Även det erkänner jag. Narcissisten i mig njuter av att få breda ut sig och det är en kittlande tanke att kanske upptäckas och uppmärksammas.

Världen förr var en värld där det offentliga och det privata var tydligt åtskilda. Det som rörde ens person var privat och det som rörde det allmänna, vardagliga, världsliga var offentligt. Med de sociala mediernas (en term som börjar kännas oerhört sliten såhär i slutet av essän) intåg började denna distinktion att suddas ut. Definitionen av privat och offentlig är inte längre lika självklar och det är som att vad som är privat har fallit i glömska. Vi sorterar hellre in livet och världen i potentiella blogginlägg och statusuppdateringar.

”Det finns något som heter privat, det utnyttjar jag”, säger Efva Attling.[7] Det privata är inte ett privilegium som vi måste kämpa för att få. Det privata är något som alla har rätt till, men som vi förkastar när vi överexponerar oss själva och blottar vårt inre i de sociala medierna. Var gränsen för det privata går är en personlig fråga och det är en personlig gräns. Men det är en gräns som vi borde ha och som vi borde utnyttja oftare. Jag har en svag gräns kvar för vad som är privat efter att ha släppt på de flesta av mina spärrar och det känns som att gränsen försvagas ytterligare för varje uppdatering. Varje ämne jag skriver innebär ett förbrukat ämne och ett sökande efter ett nytt ämne eller en ny twist på ett gammalt ämne påbörjas. Oundvikligen närmar jag mig min gräns för det som är privat och jag knuffar hela tiden gränsen bakåt i en kompromiss med mig själv. Till slut kommer gränsen för det som är privat att stå trängd mot en vägg och allt som jag är kommer att vara blottat. Om jag inte slutar kompromissa med mig själv. För även om gränsen kan tänkas vara stark när mitt virtuella jag inte är detsamma som mitt verkliga jag, när mitt virtuella jag som presenteras i de sociala medierna bara är en fasad, när det är en retuscherad spegelbild, så kommer kompromissen obönhörligen att leda fram till mitt verkliga jag.

Ännu kväver den omgivande brusande massan alla mina försök att höja rösten och ger mig anonymitet i det offentliga. I det konstanta överflödet av information drunknar mina bidrag och bara de 14 med sin radar inställd på mig hittar mina inlägg. Men det är en bedräglig anonymitet och jag borde därför utnyttja det privata mer. Och jag tror därmed att det är dags att tacka för mig och avsluta denna exponerande essä.

[1] The Attention Economy: The Natural Economy of the Net av Michael H. Goldhaber http://www.well.com/user/mgoldh/natecnet.html

[2] www.kenzas.se

[3] www.blondinbella.se

[4] www.fokis.se

[5] www.kissies.se

[6] Jaget och maskerna av Ervin Goffman, Norstedts Akademiska Förlag, 2000

[7] Efter tio, TV4 2010-09-23