Helt utmattad efter att ha umgåtts själv med hundsingarna en halv dag. Mamma och lillasyster ska ha mycket cred för att de gör detta varje dag.

Mina två promenader med hundarna slutade båda två med "Humle Bergström Karlsson" i min allra strängaste röst. Mina armmuskler har fått sig en ordentlig omgång idag. Två * 30 minuter med konstant spända biceps. Det kommer kännas imorgon.
Humle fick ju för sig att han skulle gå åt ett håll och Center skulle gå åt ett annat håll. Alltså, 31 kg rena muskler som drar åt varsitt håll medan jag tycker att i ska gå åt ett tredje håll. Eller åt Centers håll. Center är duktig, han vet vart vi ska och var de bästa promenadvägarna finns. Humle ser en snöhög och kastar sig i den. Humle ser parken vid bryggeriet och vet att han ibland får leka där. Humle ser parken vid brandstationen och vet att han ibland får leka där. Humle ser slottet och vet att där minsann får han ibland leka. Humle tröttnar på det där aviga blonda yrvädret som håller i hans koppel och hindrar honom från att leka (dvs jag alltså) och beslutar sig för att lägga sig platt på mage mitt på trottoaren för att sedan med värsta tokrycket hugga tag i min halsduk och bita mig i händerna. Åhej vad vi leker, eller han leker och jag försöker förklara för en nio månader gammal goldenvalp att vi absolut inte ska leka för nu börjar jag få lite bråttom hem för att sedan släpa mina grejer till tåget.

Men de är för söta. Och jag saknar dem redan. Humle satt i mitt knä hela morgonen och Center kom och lade huvudet på mitt knä när jag satt i soffan. Bara för att.