I min pågående delkurs på litteraturvetenskapen har vi nu kommit fram till ungdomsboken och för första gången i mitt liv har jag fått obehagskänslor av att läsa en helt vanlig samtidsroman. Ingen deckare eller skräckis, utan en helt vanlig roman om en helt vanlig skolklass.

Obehagskänslan ligger i att jag kunde känna igen mig ruskigt väl i berättaren. Signe, en tyst och blyg tjej. MVG. Har mycket att säga men nöjer sig med att humma. Känner panik så fort läraren ber henne svara på en fråga. Tönt. Sätter stor ära i att plugga och få bra betyg. Är rolig och pratglad hemma.

Jag kände mig som 14 år igen när jag läste den här boken, Tusen gånger starkare av C. Herrström. Ingen positiv känsla direkt. När jag var 14 var jag inte den jag ville vara och jag kände att bara jag fick komma till gymnasiet så kunde jag börja om och bli den jag verkligen var. Berättaren i boken hade lika gärna kunnat heta Julia istället för Signe.

Ih jag får rysningar bara jag tänker på boken.



(Sen var boken ganska dåligt skriven också och svår att komma in i. Dessutom, vilken skribent med någorlunda respekt för språket använder även fast? Vet hut Herrström!)