Så var detta läsår slut och imorn far jag hem till Nypan för jobb och sommarlov. Att tillbringa lång tid på ett ställe som inte är det ställe där man har alla sina grejer medför ett stort problem: vad sjutton ska man packa med sig? I drygt två väskor ska jag få plats med allt som jag kan tänkas behöva under sommaren. Gaaah! Jag är ju tjej och det är ju nästintill omöjligt att packa för så lång tid och vara förutseende.

Ett urval av det jag packat är: 10 klänningar och tunikor. 3 par shorts. 3 kjolar. 2 par långbyxor. 1 par knäbyxor. Ett otal tröjor och linnen. Och det känns ändå som att något fattas. Kanske att jag ska lägga ner ett par skor till. Helst skulle jag ju ta med mig hela garderoben till Nypan och sedan till Linköping. Jösses tänk hur Mattias lilla lägenhet kommer se ut sedan när jag kommer och ockuperar den! Han måste ju ge mig utrymme i garderoben och i badrumsskåpet annars kommer det inte gå att ta sig runt i lägenheten. Ojojoj. Stacjars Mattias. Han vet inte vad han ger sig in på när han säger att han längtar tills jag kommer och bor hos honom i sommar...

Nåja det är ju inte förrän om ett par veckor. Snart kommer pappa hit och sover över natten här så att vi kan åka tidigt imorn bitti. Jippi, gå upp i ottan en lördag. Fast jag får ju skjuts så det är okej.

Tjing tjing!

Blodtryck okej! Det höga trycket förra gången berodde på all stress i skolan. Just nu är jag inte så stressad, då jag har gått in i sommarlovsläge...och vips så sjönk blodtrycket. Nice!

Dags att kolla blodtrycket idag igen. Då ska vi se om det förra gången bara var en engångsföreteelse och hjärtat som bara dummade sig eller om blodtrycket faktiskt är för högt. Vi hoppas på lägre siffror denna gång annars kommer mamma aldrig släppa iväg efter sommaren.... Uppdatering kommer senare.

Det blåser halv storm ute idag. Det är varmt och jättefint väder men det går ju inte att vara ute för då skulle man blåsa bort. Förmodligen skulle man hamna på tv4-nyheterna: Kvinna i 20-årsåldern kunde idag ses blåsa omkring över Uppsala. Det skulle vara något för gudarna! Nä så det blir till att sitta inomhus och titta ut på solskenet och räkna ut oddsen för att körsbärsträden ska blåsa omkull samt försöka ta sig an grammatikuppsatsen. Det går sådär med uppsatsen. Hittills har jag läst typ tre artiklar, druckit nästan en halv liter cola, ätit kaka och chips och sovit middag i två timmar. Disciplinen är lika med NOLL!

Fast det är ju inte riktigt mitt fel. Egentligen. Jag vill nog faktiskt skylla på den människa som hittade på det där med wh-movement. Ross heter han i efternamn.

Den undeliggande djupa strukturen.

[+wh][s The princess Past give the money  [pp +wh   to whom]]

The princess Past give the money to whom?

Men så kan vi ju inte ha det.
Då tar vi till wh-movement, subject-auxiliary-inversion och do-insertion och får:

[pp +wh To whom][s did the princess give the money [pp - - -]]

To whom did the princess give the money?

Försök förklara detta med egna ord på engelska. Utan att använda för många ord för det ska vara en kort och koncis del i bakgrunden till uppsatsen. Suck.

Helt fridfullt satt jag i matikum idag och drack en cola för att svalka mig efter allt solande i väntan på att min lärare skulle ha tid för mig. Där i mitt fridfulla sittande kom det så fram en kille och en tjej och började prata med mig. Det tog ett tag innan jag fattade att de pratade på engelska och ville att jag skulle vara med i en undersökning av något slag eftersom jag var så inne i mitt fridfulla varande. Så började tjejen, Mindy (vad är det för ett namn?), ställa en massa frågor där jag skulle plocka ut tre kort ur en hög till varje fråga som bäst passade enligt mig. Den sista frågan var hur jag såg på gud, hur jag föreställde mig honom, var jag trodde att han fanns. Oh Jesus! Mindy och Josh visade sig vara KRISTNA amerikanska studenter som var i Sverige för att värva svenskar till kristendomens underbara tillvaro. Mindy blev lite arg på när jag sa att jag tror på något men jag tror inte på gud och att jag inte kunde definera exakt vad jag tror på. Hon tyckte att vi skulle ta en fika senare i veckan så att vi kunde reda ut min förvirring och leda mig in i ett liv med Jesus. Eller som hon sa: det är fantastiskt att vara i ett förhållande med Jesus och veta att han offrade sig för oss oss att vi en dag kommer återförenas med Jesus. Gaaah! Artigt tackade jag nej till kristendomen, fikan och förhållandet med Jesus. Jag är monogam. Och jag har redan en pojkvän.

Idag har jag varit modig. Jag vågade låta frisören klippa mitt hår. Mycket. Jag har tänkt många gånger att jag ska klippa mitt hår kortare - nästa gång jag klipper mig, denna gång toppar jag bara. Och så har det till slut blivit att jag bara har toppat håret en gång i halvåret i drygt 4 år. Men denna gång, ja denna gång gjorde jag det faktiskt. Jag klöpp av'et! Eller frisören gjorde.

Imorse såg håret ut såhär. Såklart hade jag en av mina bästa hårdagar bara för att jag skulle gå och klippa av alltihopa någon timme senare.

Igår fick Uppsalas alla studenter äntligen utlopp för sina bubblande vårkänslor. Igår var det vårbal. Det event som alla studenter haft uppskrivet i kalendern ända sedan förra vårbalen. Detta var också mitt sista uppdrag som nationsfotograf på Snerikes. Känns lite sorgligt att jag nu ska lämna ifrån mig kameran som varit min bäste vän de senaste månaderna. Ja eller, vi har väl precis börjat komma riktigt bra överens jag och kameran. Jag förstår hur den funkar nu.

Anyway. Vårbal var det. Jag hade ju som mål att jag skulle komma i min studentbalklänning till denna bal. Och det gjorde jag! Så glad. Den satt faktiskt bättre denna gång än första gången jag hade den. Dessutom blev allt extra bra eftersom jag hade Mattias vid min sida hela tiden och han fick mig att känna mig som en liten prinsessa hela kvällen :)

Vårbalen var en lång, låååååång, sittning. Vi hade en för-fördrink hos Lovisas Europaskolevänner. Därefter bar det av i frack och långklänning till Snerikes för mer fördrink och mingel och fotande. Sedan vid 17-17.30 satte vi oss till bords. Det blev ett halvbra bord. Det var superbt sällskap men jag fick springa genom hela salen varje gång det hände något som var värt att fotas. Mina fötter protesterade högljutt efter några timmar.

Förrätten var vårrulle med någon sorts skaldjursfyllning. Saga, Jacob och Mattias tyckte att det som utgjorde själva rullen såg ut som en plastpåse men jag tycker nog att det faktiskt mera såg ut som en kondom. Det var gott men njae att äta en kondom hör väl inte riktigt till mina favoriter... Ledsen Snerikesköket!

Nästa förrätt var gazpacho - spansk tomatsoppa. Jag gillar att det är soppa med på menyn. Det är inte så tungt och det gör att den första förrätten sjunker undan lite fortare så man orkar varmrätten. Efterrätt finns det alltid plats för.

Varmrätten bestod av ugnsbakad sej, färskpotatis och kräfthollandaise. Det var ruskigt gott men köket låg lite efter så när vi hade ätit upp vår mat hade en del vid vårt bord inte ens fått in sin mat. Det var många som missnöjda med kökets insats och tyckte att det var rörigt och hafsigt gjort. Det är förstås fruktansvärt svårt att göra mat till så många som vi nu var - cirka 200 gäster - och få det serverat ungefär samtidigt.

Nåja.
Efterrätten var variation på rabarber. Det satt vi och undrade över hela kvällen. Det visade sig vara rabarbersaftsoppa, en bit färsk rabarber och en liten portion rabarbersmulpaj. Den som var modig tog saftsoppan som en shot för att göra pinan kort. Jag lämnade min saftsoppa.

Slutsats blir nog att vilken annan sittning som helst har haft bättre mat.

Vid midnatt fick äntligen resa på oss från borden. Lite lätt kramp i rumpan av allt sittande och en blåsa på foten av allt springande i tortyrredskap till skor blev resultatet av denna balsittning. En stund därefter tog jag och Mattias bussen hem. För vad är väl en bal på slottet jämfört med att ligga hemma och mysa?

Nu är sista droppen droppad. Ja just den som får bägaren att rinna över! Hur omöjligt svårt ska det egentligen vara att hålla sig till höger när vi nu har högertrafik i Sverige? Förbannat svårt var ordet. Jag ogillar starkt hur vänstertrafiksentusiasterna trycker sig så långt åt vänster det bara går för att verkligen visa att de banne mig INTE tänker hålla åt höger. Och som den beskedliga svensson jag är så väjer jag snällt för ångloket som kommer mot mig.

Nästa gång tänker jag dock glo ner i marken, fortsätta gå och vänta på att vänstertrafiksentusiasten väjer. Hah det är så de ska tas!

Jag fick en snilleblixt idag på grammatikseminariet. Det är en revolutionerande psykoanalyserande tanke om den moderna människan. Väldigt Freudiansk.

Det här med take away coffee har ju slagit igenom stort i den västerländska världen och detta kaffe serveras i pappersmuggar med lock på. Detta lock har ett litet hål som man dricker ur. Mugg med lock - känns det igen från någon annanstans? Barndomens pipmuggar! Dvs snäppet över nappflaska. Kan det tänkas att anledningen till att take away coffee har slagit så stort är för att de som införskaffar denna mugg med vuxendryck ändå får känna sig som små barn till viss del? De får sitt kaffe som är ett tecken på att de är vuxna men de får samtidigt bejaka sitt inre barn genom muggens konstruktion. Freud hade gnuggat händerna och myst över denna företeelse.

Lektionen idag var, som du kanske förstår, inte särskilt spännande. Fast min lärare tycker att jag är otroligt intelligent. Det sa hon till HELA klassen ;)

Idag var det dags för fotomaraton. Fotoföreningens styrelse och en annan tapper behagade dyka upp på detta skojiga event. Jag, Lovisa och Fredrik var rejält bakis. Johan led av paltkoma efter lunchen. Magnus var den ende som verkade må någorlunda bra.

Nåja med våra kameror i högsta hugg var vi redo att ta itu med de sex teman som jag bestämt. Jag och Lovisa stapplade iväg på darriga ben mot centrum och de andra spreds åt olika håll.

Med lite mat och drygt en liter vätska i magen började min baksmälla lugna ner sig. Innan jag cyklade in till stan för fotomaraton hade jag ägnat hela förmiddagen åt kravla omkring på golvet och försökt röra min kropp så lite som möjligt eftersom varje liten rörelse framkallade ett intensivt illamående. Min rumskompis Jenny tittade på mig och fnissade åt mitt beteende. Cykelturen in till stan var lite för skumpig för min mages gillande. Men några timmar senare så känner jag mig nästan som en människa igen.

Fotomaratonet blev ett fiasko i övrigt för mig, inte bara för att jag var bakis. Fotografmisstag 1a: batteriet i min kamera tog slut. Stupid att inte kolla batterinivån innan jag åkte hemifrån. Nåja jag sprang omkring hack i häl på Lovisa istället. Jag fick posera för henne. Jag satt och såg tragisk ut framför institutionen för psykologi vilket då skulle vara tema ensamhet. Mycket bra. Sveriges nästa toppmodell? Oh yes!

Snart hem till Lovisa för att se på Eurovision. Snacks och schlager. Perfekt för en lördagkväll när man är seg i kropp och själ.

Tjingeling

Jag har absolut nada idé om vad jag ska skriva just nu på denna blogg. 24 inlägg sedan tog det tvärstopp i huvudet. Tragiskt men sant. Kan ju i och för sig bero på att jag inte har gjort så mycket spännande de senaste två veckorna. Jag har varit hos Mattias. Och sedan när jag kom tillbaka hem hit så har jag i princip bara hetstittat på Grey's Anatomy säsong 4 som jag fick av Mattias. Mellan avsnitten har jag pluggat, ätit, borstat tänderna, pratat med Mattias... Inte särskilt innehållsrikt.

Fast igår städade jag på Snerikes i 2 timmar. Inte frivilligt. Det var städdag och ämbetsmän måste delta. Så i drygt 2 timmar satt jag uppe på Redax och städade skrubben därinne. Skrubben är ett knappt 2*1 meter stort utrymme där folk under ett par års tid har kastat in diverse saker. Dessutom är det där nationsfotografen har alla sina grejer. Need I tell you att det såg för jävligt ut därinne? Men ett par timmar senare kan man numera stå därinne för jag har grävt fram golvet och jag har ställt saker relativt prydligt på deras hyllor.
    
Jag gjorde några lustiga fynd inne i skrubben: en såg, toalettpapper, LP-skivor, Las ketchup-skiva, en gammal skrivare, ljusstakar.

Ikväll blir det lön för mödan: städsexa. Gratis mat och dryck för allas städinsats. 90-talstema är det denna gång. Men hur klär man sig enligt 90-tal? Jag var ju bara en liten plutt hela den perioden och hade matchade set med tights och tröja eller kalasbyxor och klänning hela det årtiondet. Och råttsvansar.

Jag gillade förra temat bättre: 20-tal. Kenth hade en väldigt fin utstyrsel då!





Jag och Lovisa

Sista grejen kvar på terminen är en grammatikuppsats inom eng c. Jag har förbluffat mig själv genom att välja ett särdeles tråkigt ämne - Mattias snarkar så fort jag försöker förklara vad det handlar om - men det är faktiskt ganska kul. Språknörd som jag är.

Ett försök till att förklara vad jag skriver om. Bli inte ledsen om du inte förstår eller somnar halvvägs igenom förklaringen.

I samband med relativa och interrogativa pronomen så kan man oftast välja var man vill placera prepositionen om en sådan finns i satsen. Om prepositionen kommer precis före pronomet så kallas det pied-piping, men om prepositionen sparas till sist i satsen kallas det stranding eller deferring. Pied-piping är mer formellt medan stranding är mer talspråkligt då prepositioner gärna står så nära som möjligt det som de kompleterar. I min uppsats ska jag jämföra vilket bruk som har högst frekvens i en roman, i en tidning och en nyhetssändning.

Snark? Min engelskalärare blev hur exalterad som helst. Jag fick inte ens berätta om min andra uppsatsidé...

Var hos gyn idag för att få ett nytt recept på p-piller. Och till detta hör ju ett blodtrycksprov. Barnmorskan såg bekymrad ut när hon såg mina resultat och tog om det tre gånger för hon trodde att dubbel- och trippelkolla. Sedan ville hon nästan inte skriva ut ett nytt recept på p-piller. Mitt blodtryck var högt... 141/88. Inte bra.

Mamma skällde ut mig sedan för att jag inte tar hand om mig och hotade med att  ta ifrån mig rätten att ta hand om mig själv.

Nu har jag forskat lite på den outsinliga informationskällan wikipedia och där står det att om man har över 140 i systoliskt tryck eller över 90 i diastoliskt tryck så har man högt blodtryck. Som du ser så har jag över 140 i systoliskt och nästan 90 i diastoliskt tryck. Skrämmande? Ja.

Det lustiga är att jag de senaste veckorna inte känt mig särskilt stressad. Jag har känt mig lugn, harmonisk och som att jag har koll på allt. Jaja, nu har jag bokat tid på vårdcentralen för att kolla trycket igen om ca 2 veckor så får vi se hur det blir.

När jag kom hem i söndags från Mattias var jag dödligt sugen på ostbågar. Riktigt sugen, så sugen att jag kunde känna ostbågesmaken i munnen. Till saken hör att jag inte ätit ostbågar på typ 10 år eftersom jag tycker det är äckligare än äckligast. Men men vad gör man när man är sugen på något? Jo man går till ica och införskaffar det som magen vill ha. Nu har jag ätit cirkus 20 ostbågar. Mitt sug är borta och ostbågarna har gått tillbaka till att vara äckliga. Dock ska jag på ren jävulskap hämnas på min mage och proppa i den resten av ostbågarna också.... Hade min mage lyssnat på hjärnans goda råd så hade vi inte befunnit oss denna situation.

Mattias har funderat lite på framtiden. Och hans största problem gällande den var: Var ska Julia ha sina böcker om hon flyttar in hos mig?Det var hans största problem. Jag tycker det är skönt att det var det enda som oroade honom vad det gäller framtiden. Han har även klurat ut en lösning på problemet: Jag får ha mina böcker i källaren! Jag frågade Mattias om han inte oroade sig över var alla mina kläder och annat skulle ta vägen, men nej det var inget problem utan det kunde vi ordna. Kalas!

I måndags natt vaknade jag och var jätteledsen. Jag kunde inte komma ihåg hur min mormor, morfar och farfar såg ut när de levde, Mormor kommer jag bara ihåg som en lite kraftig dam som luktade manhattandrink. Farfar kommer jag ihåg som en glad människa men jag kan bara se honom som han ser ut på ett foto som finns hos mina föräldrar. Och morfar, ja bilden av honom är den när han ligger i sjukhussängen dagen innan han dog. Men jag kommer inte ihåg dem som de människor de faktiskt var. Minnet av en människa är flyktigare än man  tror.

I tisdags begravde vi morfar. Det var en fin, väldigt avskalad begravning där morfar hade bestämt hela programmet. Inget religiöst, bara musik och en borgerlig förättare. Vädret var passande nog mulet och himlen grå. Nu är morfar verkligen död, nu är det bekräftat. Snart ska han spridas i havet.