Eller kanske den passiva aggressiviteten.

Jag åkte från Uppsala i onsdags morse med en lägenhet bakom mig som behövde städas - badrummet definitivt. Big time. Och eftersom jag har dragit fram städgrejerna de senaste två gångerna tyckte jag att detta skulle vara ett ypperligt tillfälle för rumskompis att rasta dammsugaren och bada disktrasan.

Hm.
Jag kom tillbaka igår kväll till en lägenhet med ett synnerligen äckligt badrum och ett berg av disk.

Av princip låter jag bli att diska och att städa, jag har för övrigt inte tid just nu eftersom jag har deadlines till i allt till imorgon och på onsdag. Men disken kommer jag låta stå till imorgon och städningen får vänta till onsdag eftermiddag eller torsdag förmiddag. Men jag börjar bli riktigt äcklad och förbannad över att MIN stekpanna står odiskad på diskbänken med intorkade rester av köttfärs.

Mitt heliga mantra är: 2 veckor kvar, 2 veckor kvar, 2 veckor kvar...andas in, andas ut...

Min familj har två hundar. Center är världens mysigaste och snällaste och lugnaste lilla golden. Humle är ett fartfyllt monster som man aldrig vet var man har. Efter två dagar hemma hos familjen och intensivt umgänge med hundarna har jag ett stort blåmärke på knät och ett 10 centimeter långt blåmärke på låret och en blodig rispa längs vänster underarm. Tack vare Humle.

Det första hundrackaren gjorde var att hoppa på mig från lillasysters säng - han tog sats från sängen och hoppade upp mot mig för att gosa - och satte en klo i näsan på mig. Tack tack. När jag på torsdagen skulle ta hand om hundarna ensam satte jag mig i fåtöljen medan hundarna roade sig själva, dvs. sov. Det tog inte lång stund innan Humle kom fram och skulle sitta i knä. 35 kilo hund som ska upp i knät på mig när jag sitter i fåtöljen...? Första gången sa jag nej och då fick jag rispan på armen och en oerhört sårad blick som tack. Andra gången fick han komma upp om han  klarade det själv för 35 kilo är ju faktiskt ganska tungt. Han kom upp och tyckte att livet var alldeles strålande bra. Medan jag sakta dog under all päls. Sedan fick han ett ryck och skulle hoppa ner och säga hejdå till mamma. 35 kilo hund reser sig i mitt knä i fåtöljen och tar sats för att hoppa därifrån. Kvar blir jag med blåmärken.

Tack tack Humle. Vi får se om jag överlever sommaren. I ett stycke.

Jajemen! Nu har jag adressändrat också :) Från och med den 10 juni har jag ny adress på min post iaf! Jag själv kommer befinna mig på annat håll ett litet tag till!

Men officiellt från och med den 10 juni har jag Linköpingsadress istället för Uppsalaadress :) :) :)

Min själ är såld till djävulen och i fredags tog jag mig ner i helvetet och provjobbade för att se vad jag har glömt sedan förra sommaren på sommarjobbet. Eftersom jag INTE skulle jobba mer på det där stället så hade min hjärna gått in i en avstängningsfas av allt som gäller detta sommarjobb. Men det kom tillbaka ganska snabbt.

Ingen var särskilt förvånad över att jag var tillbaka. Mest förvånade var de att tiden hade gått så snabbt sedan jag senast var där. Samma gamla människor höll till i lokalerna. Samma gamla rutiner. Magont när min handledare (eller vad jag ska kalla henne) började lägga in all tid som jag ska jobba i sommar...mycket ont i magen när hon kom in i augusti. Jag vill inte jobba så länge, jag vill vara i Linköping! Fast det blir ju mycket pengar...och förra sommaren var jag lat och jobbade bara 5 veckor...

Jaja dagen gick fort. Speciellt som att det tog 50 minuter på morgonen innan vi kom i gång med morgonrutinen pga prat och eftersom vi båda blev halvt medvetslösa kvart i fyra och bara satt tills jag fick gå till tåget en kvart innan jag egentligen slutade :)

För sista gången har jag nu åkt Uppsala-Linköping tur och retur! Heeeeelt galet fantastiskt underbart! Om två veckor kommer Mattias till Nyköping för min lillasysters student och för att träffa hela min tjocka släkt. Helgen efter det går flyttlasset ner till Linköping.

Nu. Snart. Faktiskt. Händer det.
Jag och Mattias flyttar ihop :)

Synd bara att mitt levebröd för sommaren finns i Nyköping så det blir några helger till med pendlande men bara den lilla ynka sträckan mellan Nyköping och Linköping!

Jag är ett stadsbarn. Jag är uppvuxen bland asfalt, bilar, avgaser och i lägenhet. Må så vara att det är en liten stad. Men lika fullt: jag är ett stadsbarn. Nu har mina föräldrar bestämt sig för att flytta ut till Stenkulla. Det kan beskrivas som ödeland i Nyköping. Det är ett mellanting av att bo i stan och att bo på landet. Fastän det saknar den lantliga charmen och innerstadens fart. Det är liksom mittemellan.

Fast sånt som är obehagligt med landet inkluderas i detta mellanting. Imorse när jag duschade kröp det en äcklig spindel i handfatet. Ja och så måste man duscha i källaren för att duschen där uppe har en spricka i golvet. Så i en mörkgrön grotta med rött linoliumgolv med spindlar som sällskap, får man duscha hemma hos mamma och pappa. Jag ser verkligen fram emot mina 7 veckor hemma hos dem i sommar. Jag och spindlarna. Fattas bara att mördarsniglarna ska komma fram. Och i skogen bredvid finns det säkert huggormar och andra äckliga saker.

Just nu är det också väldigt spännande hemma hos mamma och pappa eftersom de håller på och renoverar. Lillasysters rum är klart och sjukt fint. Källartoaletten och hallen i källaren är färdiga också. Just nu håller de på med entréhallen. Det är alltså stökigt, dammigt och byggrejer överallt.

En dag kvar och sedan får jag åka hem till älsklingen och planera för flytten om 3 veckor! 3 VECKOR!

Den 10 juni är det avslutning på mitt program. Jag är då färdig med mina tre år och ska ta ut en kandidatexamen under sommaren. Det hela firas med en fin liten ceremoni i universitetshuset på förmiddagen. Vänner och släkt får komma. Det är bara det att jag tror inte att min släkt kommer komma. Inte ens min familj.

Jag och två andra som ska ta ut examen pratade om det igår. Deras familj kommer. Och vänner. Och 88-åriga farmor. Men nej jag tror faktiskt inte att min familj kommer. Josefine tar studenten dagen efter och det är alltså mycket som måste fixas inför det. Då kommer släkten. Först trodde jag att ceremonin bara skulle bli någon kort liten sak, inget märkvärdigt och bara för oss som tar ut examen liksom. Men nu ska det tydligen bli ett riktigt baluns på förmiddagen med mingel och snittar. Jag känner då att det skulle vara kul om min familj kunde komma. Jag vill inte stå där ensam utan någon släkt som kommit för att lyckönska just MIG. Men jag tror att jag kommer komma i skymundan för lillasysters student. Precis som när hon slutade 9 klass...det fick stor uppmärksamhet på min student som var samtidigt.

Äsch nu ska jag sluta gnälla. Jag får fira mig själv. Helt enkelt.
Och kanske snylta på någon annans familj.

Snart går tåget hem till den lilla staden. Jag fick precis order av lillasyster att ta med mig min locktång. Ungen som har spikrakt hår har en plattång men ingen locktång...hur tänkte hon där liksom?

Två timmar tåg sedan framme. Andas lite salt havsluft. Och mysa.

Tjing!

Imorgon far jag hem till byn för att gosa med hundar, kolla hur huset ser ut nu efter lite renoveringar, jobba en dag, träffa underbara Maria och så klart fira mamsen och papsen i efterskott. Så idag har jag sprungit omkring på stan i jakt på födelsedagspresenter till päronen. Inget för dyrt, men tillräckligt för att säga "grattispåfödelsedagenochförlåtförattjagintekundenärvarapådinhögtidsdag".

Jag hoppas det som jag till slut valde säger allt detta. För det var inte överdrivet dyrt så den aspekten av presenten har jag klarat av.



Lyxgodis: marmeladgodis i olika smaker från Annelie K i Uppsala.



9-pack Jäger: Pappa har sedan han började umgås med andra HD-ägare upptäckt att det till ölen ju faktiskt kan vara gott med en jägershot. Så hutthutt på dig pappa!

Håret är nu fräscht och härligt igen! Denna gång fick jag en väldigt trevlig frisör som faktiskt lyssnade på mig när jag förklarade vad jag ville ha. För förra gången blev jag lite missnöjd. Men nu är håret precis som jag vill ha det! Jag ska embrejsa mitt självfall och valde därför att klippa upp det rejält :)

Dessutom kommer håret lukta gott med det fantastiska bananschampoo som jag köpte idag. Jag kommer även ha extra pussvänliga läppar med cocosceratet som jag också införskaffade! Min två favoritsmaker kommer jag nu även ha kring mig dagarna i ända :)

Tjoho! Fick precis ett mejl från min handledare att hon har läst min uppsats. Hon tycker den är välskriven och att jag gör bra observationer.

Ah! Det är som om jag svävar på moln! Jag är så galet glad!!!
I eftermiddag ska jag hämta den och rätta till det som behöver rättas till.

Men fatta och förstå, jag har en c-uppsats i engelska som är BRA!

Pappsen fyller 51 år idag. Han börjar bli gammal. Fast pappas "gammelhet" har liksom smugit sig på. Ena dagen var han rödbrunhårig och den andra var han helt gråhårig. Jag väntar bara på att han en dag ska vakna upp skrynklig som ett russin i ansiktet för ännu är hans kinder släta.

Grattis pappa!

Nya grejen inom skönhetsvård är epilering. Nu är det inte bara rakhyvlar och vaxremsor som det görs reklam för. Jag har så klart en epilator. Mest för att skona mina ben från blodutgjutning. Idag testade jag även att epilera under armen...bara för att det i instruktionsboken står att det går. Det var den vidrigaste, hemskaste och plågsammaste hårborttagning jag varit med om. Någonsin. Jag klarade av en halv armhåla och sedan tog jag fram rakhyveln.

En granne har den senaste halvtimmen avgett avgrundsvrål, tjoat och klappat i händerna. Jag börjar tro att det är sport på TV. Grannen i fråga skriker: JAAAA! NEEEEEEJ det är inte sant! JAHAHAHA! NÄH! ÅH! JAAAAA! WOOOHOOO! Och klappar i händerna med jämna mellanrum. Ungefär så som min Mattias brukar låta när han ser på hockey. Så, någon som är kunnig i TV-tablåns innehåll? Är det sport idag? Hur länge håller det på? Ska jag söka mig hemifrån för att få lite lugn och ro?

Genren för måndagens seminarium är skräck och till det ska vi se en skräckfilm. Jag tänkte som så att film är ju en bra kvällsunderhållning. Men nu 20 minuter in i Drag Me to Hell måste jag stänga av. För jag är inte modig för fem öre. Jenny har gått och lagt sig tidigt och snart är det kolsvart ute. I filmen började den hemska musiken hetsa till sig för att något läskigt var på gång. Jag är en fegis och värnar min nattsömn. Alltså stängde jag av. Det får bli frukostunderhållning istället när det är ljust ute och alla monster har gått och lagt sig.

Jag är modig nog att erkänna att jag förmodligen är den största fegisen som gått på denna jord. Om jag sover själv i i sängen så har jag alltid en nattlampa tänd. Är jag helt ensam i lägenheten har jag flera lampor tända under dygnets mörka timmar. När jag var liten sprang jag förbi pappas toalett (bara han som använde den lilla toaletten) för att komma till mitt rum om jag var ensam hemma för jag trodde att det fanns vampyrer och mördare där inne. När kasettbandet med sagan tog slut och playknappen for upp trodde jag att spöken skulle upp vid sängänden och försökte därför tvinga mig själv att somna innan bandet tog slut.

Särskilt modig är jag inte.
Jag har alldeles för livlig fantasi för det.

Fyra timmar i solen resulterar i att fräknarna har fullkomligt exploderat i ansiktet på mig. Jag har så mycket fräknar just nu så att fräknarna har fräknar till och med. Eftersom jag brås på min pappa också så är fräknarna ganska ljusa vilket gör att jag exempelvis under ögonen mest ser smutsig ut istället för fräknig. Men jag embrejsar mina fräknar med glädje.

Just det ja. Jag har bränt mig också. Men det är som det brukar vara när solen är framme.

Hela veckan lång har jag suttit inne som värsta blekfisen och glott på de solande människorna utanför mitt fönster. Nu äntligen får jag vara en del av de halvnakna solande människornas gemenskap. Here I come!

Eller rättare sagt: da ässäj is sänt in. För den är ju faktiskt på engelska. Med den väldigt klatschiga titeln: Who, how and why? Slang in That 70's Show, Pretty Woman and Entourage. Den är jag rätt nöjd med.

Men usch vad hemskt det var att trycka på skickaknappen. Nu kan jag liksom inte riktigt göra mer. Nu ligger uppsatsen i handledarens händer. Jag hoppas att hon inte matar papperskorgen med den.

34 underbara sidor med akademisk bullshit på c-nivå.

När Maria var här sa hon att det luktade "jag" i lägenheten. Att jag hade lyckats sätta min doft på stället. Med några sena nätter i bagaget nu har jag hunnit fundera på vad som egentligen är min doft. Vad består den av? För vad det gäller köpta dofter så byter jag märke och lukt på schampoo & balsam & duschcreme varje gång det tar slut, samma med deo, hudkrämer och parfymer. Så vad består min doft i om de köpta dofterna inte konsekvent är desamma? I själva mig?

Jag har ingen aning, men nyfiken är jag.
En knepig fundering bara som följd av att jag nu i 4 dagar i sträck har suttit och tokanalyserat konstant. Det är svårt att stänga av en överanalyserande hjärna.

Igår gick den av stapeln. Den första årliga språkvetargasquen. Det var en mycket trevlig tillställning med folk från alla tre årskullarna. Det hela tog sin början i Engelska Parken med lite lekar och egen medhavd dryck. Därefter tågade alla språkvetare ner till Västgöta nation där gasquen skulle hållas. Och som den enhetliga organism vi är stannade alla när vi mötte en annan språkvetare, Anna, på vägen, detta fastän få av gasquedeltagarna ville hälsa på Anna och visste vem Anna var. Det tog ett tag innan det gick upp för klungan att alla inte behöver stå kvar medan en eller två pratar med Anna. Samma hände vid bankomaten där alla stannade på nytt och formade en kö, alltså även de som inte skulle ta ut pengar.

Väl på plats på nationen kom förrätten in i flygande fart. Och det var den mest klockrena förrätt jag någonsin varit med om! Det var en lite uppimpad språkvetarmacka: mörkt bröd, brieost, soltorkade tomater, avocado och lite sallad. Alla språkvetare vet vad språkvetarmackor är. De är lite smått legendariska och de serveras på våra programseminarier. Så klockrent!

Varmrätten bestod av kyckling och potatis med det segaste skalet någonsin och en rödbetstsatsiki. Tsatsikin var fantastiskt god dock med en överväldigande vitlökssmak som definitivt kändes imorse. Tur att jag sov ensam!

Efterrätten erbjöd en fin avslutning på måltiden. Citronfromageliknande med lite vinbär och en bit seg kola som dekoration. Vajert serru.

Flera tal och mycket underhållning erbjöds under kvällen samt mycket sång. Kvällens höjdpunkt låg i att mitt lag vann lekarna som hölls innan middagen och som pris fick vi en fågel fylld med bubbelgum. Fågeln ska nu bli ett vandringspris som ska delas ut på varje kommande språkvetargasque.

Efter sittningen drog sig de flesta hem till Sabina och hennes vattenpipa. Jag däremot tackade för mig och vandrade hem till min c-uppsats.

Uppsatsen börjar ta sig: 29,5 sidor tjock är den nu och jag har ynka liten del kvar att skriva...slutsatsen. Det har tagit lite längre tid än beräknat men det går faktiskt inte att styra över hjärnsammanbrott och galen skrivkramp utan det är bara att härda ut och dumglo på de fina körsbärsträden utanför fönstret.

Nu ska här snart göras amerikanska pannkakor med lite mörk choklad i och toppad med Marias maple syrup!

Jag har kastat ut frågan i cyberrymden och jag ringde till min allvetande mamma för att få svar på var appendixet ska placeras i uppsatsen. Både Maria och mamma svarade före referenser. Jag väljer nu att gå tvärsemot efter att ha kollat på EN uppsats på nätet och sätter således appendix efter referenslistan.

Vi får se om handledare Pia spänner ögonen i mig och frågar vad tusan jag tänkte med när jag satte appendixet EFTER referenslistan. Stammande kommer jag svara: Jag googlade och kopierade uppsatsdispositionen från en kille på nätet. Kanske ska jag redan nu börja arbeta på ett bra försvarstal för min appendixplacering. Eller vad tror du?

Men stolt jag rapportera att uppsatsen börjar bli fyllig nu. Med appendixet är det nu 26 sidor uppsats som väntar på tjockas till ytterligare.
Nu ska jag skriva vidare några timmar till och sedan är det språkvetargasque!

(Hoppas att matlusten infinner sig för menyn såg riktigt smaskig ut)

Status på uppsats: 14 sidor text och drygt 12 sidor tabeller som hamnar i ett appendix. Nu är frågan bara huruvida appendix ska vara före eller efter referenslistan. Rent tekniskt är appendixet ju ett bihang till själva uppsatsen och borde därmed hamna EFTER referenslistan. Men hur ska det då se ut i innehållsförteckningen? Knepigt värre.

i ytterst små bitar klockan 20.20. Men det hade jag räknat med eftersom jag vaknade klockan 5 imorse, pigg som en lärka, och med noll matlust på hela dagen. Min frukostbagel glodde på mig och såg allmänt oätlig ut. En kopp kaffe tvingades ner. En macka med smör pressades ner vid den tid som det är brukligt att äta lunch. Lite smaklös mellanmålskaka och glass. Tre tuggor middagsbulgur med tsatsiki och sedan en degig macka som substitut. Nu ett glas saft som det tagit mig 2,5 timmar att komma halvvägs igenom.

Nu ska jag fortsätta göra några tabeller. Fastän kroppen skriker GE DIG!

Sakta men säkert går det framåt. That 70's Show är färdiganalyserad, tror jag, och jag har kommit mer än halvvägs på Pretty Woman. Jag har nu 13 HELA sidor. Bara drygt 7 sidor kvar.

Heja heja heja!

Det går framåt. Jag har nu skrivit in de senaste c-uppsatsskriverierna på datorn och nu börjar det se skapligt ut. 11,5 sidor är jag uppe i. Och det är ungefär 29 timmar kvar på den tid som jag gett mig själv att klara av 20-25 sidor uppsats på. Jag är snart färdig med diskussionen kring That 70's Show...och då är det bara Entourage och Pretty Woman kvar samt en komparativ diskussion och en summering/slutsats och lite annat småplock.

29 timmar? Hm.

Jag beställer en latte. Jag står och väntar på att mannen ska göra i ordning min latte. Mannen kommer fram med min latte.

Man: Moccha?
Jag: Nä latte.
Man: Moccha.
Jag: Nä latte.
Man: Jo moccha.
Jag: Nej LATTE.

Mannen lägger av ett asgarv och ger mig min latte och önskar mig en fortsatt trevlig dag.
Humor? Njae. Det var väl sådär skoj va.

dagen efter vårbalen.

Efter att ha följt Mattias till tåget - för sista gången för snart är vi sambos! - bestämde jag mig för att med en latte i handen gå tillbaka till Flogsta. Vackert vårväder och så lite motion & koffein innan jag sätter igång med uppsatshets i 2 dygn. Det som slog mig under promenaden hem var tystnaden. I centrum hördes bara flaskkross från nationerna som nu städas efter gårdagens och nattens vårbal. Några få bilar brummade förbi. Söndagsrelaxade barnfamiljer ute på promenad. Fågelkvitter. Blomdoft. Och tyst.

Uppsala är annars en ganska livlig stad. Nästan dygnet runt. Nästan alla dagar. Studenterna brukar i alla fall höras alla dagar. Men idag är det tyst. Studenternas kanske mest intensiva festdygn är över. Bara baksmällan och sömnen är kvar. Festens glada rop har lämnat plats åt tystnaden.

Uppsala är aldrig så tyst som dagen efter vårbalen.

Har du sett Dressmans senaste reklam? Den med kostymer? Nåväl i reklamfilmen säger de att de har massor med kostymer, nu även i studentstorlekar.

Man är ju inte dummare än man gör sig men det låter ju så roligt. Dvs att en manlig student skulle vara av annan storlek än vanliga män. Jag förstår att Dressman nu såhär till studenten har tagit in kostymer i mindre storlekar än de brukar ha i sitt standardutbud för att även de som saknar tillväxthormoner ska kunna se propra ut till examensdagen. Men bokstavligt talat så låter det väldigt roligt.

Detta med studentstorlekar medför dock ytterligare ett frågetecken: när då inte studentstorlekar finns - alltså årets övriga tre årstider - var får då mannen som inte når upp till och inte kan fylla ut standardutbudet köpa sin kostym?

Har ni svar på det Dressman? Har ni det? Va?

Under besöket i Göteborg upplevde jag en enorm matsensation i form av bagel med smak av kanel och russin. Det var fantastiskt gott med cream cheese på. När jag kom hem letade jag fram ett recept på bagels - inte så svårt att göra bagels som man kanske kan tro - och igår kväll kände jag äntligen att jag var redo för bakning.

Resultat? DIVINE! Nu kan jag ha matsensation till frukost så ofta jag vill. Sitter faktiskt just nu med nyrostad bagel med philadelphiaost och lite cocoste till det :)



Bagels är ganska lustiga. De ska kokas innan de åker in i ugnen. De flyter i vattnet så man måste vända på dem för att båda sidorna ska kokas. De ser ganska ofräscha ut under och efter kokningen.
Men sedan efter ugnen kommer de ut gyllene och bara goda. Jag gjorde några helt vanliga utan smak också. Liksom för att försäkra sig lite så att inte alla bagels blev gôräckliga om jag nu skulle ha misslyckats med smaksättningen.
Så, min frukost: snabbrostad bagel. Supergott och helt utan konserveringsmedel!

Nu när flytten är nära är det dags att se över vad man har och sedan ta mogna beslut om vad som är nödvändigt att ha kvar och vad som definitivt borde kastas.

Mitt första mogna beslut: den gul-gröna IKEA-kuddens om införskaffades i Polen när jag gick i 9:an samt en Estrella-filt får gå i sopen. Kudden var visserligen min bästa vän under bussturen genom Polen och upp genom Tyskland men jag känner att den har gjort sitt och mest är skabbig.

Mitt andra mogna beslut: små barn brukar ha små bebiskuddar. Typ ingen fyllning i dem utan de är mest for show. Jag har kvar min från min egen bebistid och en extra bebiskudde som jag fick när mamma tyckte att den första var för äcklig. Men jag känner nu att jag är redo att dumpa kuddarna. Det går knappt att se mönstret längre på den gamla kudden och tyget är också sönder. Den andra är inte lika illa däran men får ändå flytta till soptippen.

Jag har en liten fixidé vad det gäller amerikansk mat. Jag skulle så gärna vilja testa den. Allt.
Maria är en gulleplutt som tog med sig en present när hon kom hit på besök: Maple Syrup. Du vet, sådan sirap som man har på amerikanska pannkakor. Vi fick sådan till pannkakorna på dinern i Göteborg och den var fantastiskt god. Mycket mildare än vanlig sirap.

Så tack tack Maria, nu kommer jag framöver ha ett supergott tillbehör till mina pannkakor!

Världens finaste Maria har som sagt varit i Uppsala - äntligen! Vi har haft det mys och bara varit.

Vi har:

• Turistat i Uppsala: Universitetshuset, Engelska parken, ån, bryggsolning, centrum, Ofvandahls etc.
• Kollat på Uppsalas bästa öppettider: Folkes livs
• Varit på nation - stånkmätta på VGs
• Köpt skor
• Ätit glass
• Ätit Oreos
• Ätit banankaka
• Gjort ananas-, kokos- och banansmoothie och druckit den
• Träffat gammal scout och medföljande flickvän
• Suttit på jättebänkar i Barockträdgården
• Ätit tomatbombad focaccia
• Råkat irritera en surgubbe på Café Cappucino
• Våldgästat en nyköpingsbo och gammal scout på dennes 19 kvm strax innan tågavgång
• Tjejsnackat
• Myst!

Detta är nog en ganska bra sammanfattning av Marias Uppsalavistelse. Jag har haft en splendid time. Genom att turista kunde jag passa på att säga hejdå till staden som varit mitt hem de senaste tre åren. Om lite drygt 4 veckor lämnar jag Uppsala för samboliv och nya äventyr i en helt ny stad.

Är det något som gör mig glad så är det skor. Jag blir lycklig av fina skor. Så lycklig som man kan bli av att konsumera och sprätta pengar.

Skor är min svaghet.
I tisdags köpte jag två par skor. Ett par söta högklackade och ett par högklackade everyday-skor.
Och jag tror att jag lyckades frälsa Maria a little bit genom besöket på Skopunkten. Hellre fler saker än en dyr är vårt motto.






Dock har jag gått barfota nu eftersom jag av ett par ingångna ballerinaskor fick grymma skavsår i onsdags.

Våra ansikten fastnar i alla fall inte på samma kort. Gärna var för sig men aldrig samma. Maria och jag är sämst på att ta kort på oss. Tillsammans. Jag har ganska många kort på Maria. Och på mig själv. Men faktiskt bara ett på oss tillsammans. Så det finns egentligen inget riktigt bildbevis på att det är världens underbaraste vän och att det är min vän. Maria skulle kunna vara en helt random tjej som jag bara råkar ha på kort.

Nu har Maria varit här i 2,5 dagar och vi har intensivumgåtts. Båda två har haft kameror. Men som vanligt har vi helt glömt bort detta med parfoton.

Jag får nästan ta och photoshoppa in henne eller mig på ett par bilder...

Detta är faktiskt den senaste bilden vi tog tillsammans på oss två. Nyår 2008. Och Maria är helt blurrig på den bilden. Rejäl bättring nästa gång.

Ett otal gånger har jag försökt detta med att pilla i stilmallen och kodmallen. Men det är fortfarande så att jag tror att datorn är en manick som kan sprängas när som helst om man trycker på fel knapp eller så. Nästan. Jag brukar i alla fall inte ha särskilt stor tur med teknik. Det har med andra ord inte gått så himla bra när jag försökt mig på detta att designa min egen blogg. MEN! Med finbesöket här från Göteborg följde även lite html-kunskap och Maria - den underbaraste - har gett min blogg en snygg uppfräschning och gjort den mer personlig.

I like. You like?
Actually, I loooove.

Eller ja, jag har precis sagt upp tv-avgiften! Men det är alltid något och jag kommer därmed spara 259 kronor där i slutet av maj.

Tjohoo! Det här var precis en sådan energikick som jag behövde. Toppa med lite kaffe så blir jag kanske som folk igen.

Det här kan bli en ruskigt bra dag: ingen tv-avgift, inga mardrömmar om c-uppsatsen och underbaraste Maria kommer hit ikväll från Göteborg!!!! Fast det förstås, jag måste städa. Det är den enda mörka fläcken på dagen :)

I lördags satt jag och hade en trist och tragisk hemmakväll i pyjamas med absolut inget att göra förutom att dumglo på TV:n. Efter att ha kollat på Moulin Rouge, Postkodmiljonären, Jakten på Julia och Brottskod försvunnen verkade tablån erbjuda ungefär lika många vattenhål som den torraste öken. På ettan visades Du levande av Roy Andersson, en film som jag nyligen sett. På fyran var det väder och sedan en massa skitserier. På tvåan skulle en film visas som hette Landet utan kvinnor. Hmmm tänkte jag, det kanske kan vara intressant.

Landet utan kvinnor är en indisk film. Den problematiserar hur livet skulle se ut om man fortsätter nedvärdera det kvinnliga könet genom att tvinga till abort om det är en flicka eller dränka spädbarnet strax efter födsel. I filmen visades en by som i princip bestod av enbart män. Alla ville gifta sig men ingenstans fanns det någon flicka/kvinna att uppbringa. För att tillfredsställa sina behov tittade männen på porrfilm tillsammans. En man blev så överväldigad att han var tvungen att gå ut i ladugår'n - stackars kossa är allt jag har att säga där.
En man var överlycklig för han skulle äntligen få gifta sig. Hans pappa hade hittade en flicka i grannbyn. Dock visar det sig på bröllopet att det är en pojke utklädd till flicka för att föräldrarna behövde pengarna som de fick i hemgift. Inget "och så levde de lyckliga i alla sina dagar" där inte!
Men så hittar prästen faktiskt en flicka och han berättar det för en av sina närmaste vänner som desperat har sökt en kvinna till i alla fall sin äldsta son. Flickans pappa går med på att låta flickan gifta sig mot en summa pengar. Men pappan vill inte att hon ska gifta sig med den äldste för att denne son ser så läskig ut. Däremot går det bra med den yngste. Fast det gillar ju inte pappan med sönerna. Den äldsta sonen måste bli gift först. Så sönernas pappa ser inget annat val än att låta alla fem sönerna gifta sig med den stackars flickan. Och som sönernas tack får även pappan låna henne ibland. Direkt efter bröllopet börjar sönerna att dela in veckodagarna så att det blir rättvist. Pappan får äran att inviga henne.

Strax därefter stängde jag av filmen. Jag kunde inte se mer av den. Den var vidrig.

Såhär på söndagen när jag ändå inte har något vettigt att skriva - som om jag någonsin har det - tänkte jag bjussa på några bilder av mig själv. Jag har varit grymt sugen på att fota nu men inte riktigt haft tid så i fredags tog jag resolut upp kameran och riktade den mot mitt ansikte. Nu jäklar ska här fotas. Efter lite snabbredigering på datorn är jag redo att visa omvärlden mina bilder. Ni behöver inte gilla dem. Det räcker att jag gör det.

Jag har haft några riktiga prova-på-nya-smaker-dagar den här veckan. Något måste man ju roa sig med när man sitter med näsan djupt ner i pluggträsket. Så både limited edition av Daim (päron och mynta) och Marabou Kokos fick slinka med i korgen på Ica. Och ja okej då, Marabou Polka har jag också testat men det var ingen sensation för den smakade precis som Fazers mjölklchoklad med polkagris eller Marianne eller vad tusan det är i den.



De senaste veckorna har jag också haft en barnslig förälskelse vad det gäller kokos och tack vare tips från Maria fick jag reda på den ultimata smoothien: ananas, banan och kokos. För den som känner mig vet att banan är en absolut favorit. Så detta är min nya kärlek i matväg:



Fast jag tror att jag i fortsättningen gör den själv med sådan prissättning som det var på denna!

Häromdagen satt jag och kikade på förlovningsringar. Bara för att. Inte för att jag tror att Mattias och jag är någonstans i närheten av att förlova oss. Mattias får i princip utslag så fort man börjar prata om framtiden. Han har ju gjort det mesta nu som man gör innan man stadgar sig och skaffar barn: egen lägenhet, fast jobb, bil, snart sambo. Och han har också sagt att han vill ha en kort förlovning på ungefär ett år när han väl förlovar sig. Men framtidsprat får honom att skratta lite nervöst och sedan byta ämne.

Men i alla fall, jag kände ett starkt behov av att drömma mig bort och fantisera lite - bort från slavandet över böckerna. Det var mysigt att få drömma sig bort och måla upp allt från himmelska hollywoodbröllop till små söta trädgårdsbröllop.

Många fina ringar finns det. Men jag insåg där i mitt drömmande att det är en fantasi som är ganska så dyr att förverkliga... Nåja, det verkar ju finnas tid att spara till förverkligandet - om jag känner Mattias rätt. Och skulle aldrig få för mig att pressa Mattias. Om vi någon gång förlovar oss så ska det vara för att han verkligen älskar mig inte för att jag har tjatat fram det.

Men det var fint att få drömma lite. Det gjorde mig glad.

Nu ska jag snart ta minihelg/fredagsledigt. Jag har faktiskt hunnit med de mål som jag har satt upp för fredagen - har precis sett klart på den sista föreläsningen så nu är det bara att renskriva anteckningarna kvar. Men nu först är det verkligen dags för en liten promenix ut i det fina vädret, det tycker jag att jag har förtjänat. Därefter ska minihelgen tillbringas med cocos och banan i olika former och Talang kan bli kvällens underhållning! Imorgon blir det till att ta nya, friska tag med den lilla c-uppsatsen som ska bli en stor och fin c-uppsats innan nästa vecka är slut. Målet är att få ihop 16 sidor till de 8 som redan finns...det borde vara lagom och inte alltför jobbigt. Jag känner att jag är inne i en akademisk bullshit-period. Hoppas bara att det håller i sig!

Trevlig helg!

Lilla mamma fyller 47 år denna vackra majdag! Jag har sjungit för henne i sms-form imorse. Och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag bor 20 mil därifrån för jag har inte riktigt kommit på en passande present. Jag funderar på om jag ska utsätta mina stackars öron för Ladies Night eller kanske bjuda mamma på en chokladprovning...? Istället för de tråkiga örhängena eller MQ-tröjan som hon annars brukar få.

Anyway, ett stort grattis till lilla mamma (som inte läser min blogg)!



(Jag får se till att ta lite fler kort på mamsellen för jag hade ett urdåligt lager på mina dator, och så kan vi inte ha det!)

Jag vaknade i natt av att jag gjorde en slam dunk i väggen - med mitt huvud som boll. Smärta i yrvaket tillstånd är inte roligt. Ännu mindre roligt är att vakna av att man håller på och skadar sig själv.

Jag vet att jag sover någorlunda vilt för det brukar synas på håret och på hur täcket ligger och på hur madrassen är på väg ut ur sängen. Men detta att dunka pannan i väggen var något nytt och får gärna upphöra med detsamma.

Jag fick ett snabbt svar från handledaren: deadlinen var bara preliminär och om jag behövde några fler dagar så fick jag ta det.

Phew! En minimal sten har lyfts från berget på mina axlar och stresssvetten droppar lite mindre. Så hela helgen, halva måndag, halva torsdag, hela fredag, söndag kväll och hela måndag sedan borde jag väl ha c-uppsatsen i hamn. Får vi hoppas!

Varken dygnets timmar eller orken räcker för att allt som jag måste göra. Jag skulle kunna sitta och plugga dygnet runt de fem veckor som är kvar till examen och det skulle ändå vara för få timmar kvar. Sedan vill jag ju vara lite social med vänner och träffa Mattias så klart. Dessutom ringde mamma igår och undrade om jag hade jättemycket att göra eller om jag kunde komma ner till Nyköping och testjobba en dag för att se de nyheter som gäller för i år på sommarjobbet med lite nya fakturor och sådant skoj. Och ja jag hittade väl en liten lucka senare i maj där jag kan avvara 8 timmar för jobb. Men fasiken alltså, jag håller på att bli galen av tidsbristen. Det jag vill mest av allt i hela världen just nu är att lägga mig under mina två täcken och inte komma fram förrän den 10 juni.

Tills imorgon ska jag hinna med 4 analysfrågor, två föreläsningar, en film, cirka 100 sidor facklitteratur och skriva rent svaren till 24 frågor. Resten av helgen ska ägnas åt c-uppsatsen. Jag har precis mejlat min handledare och bett om 4 dagars förlängning på deadlinen...vi får se vad hon säger.
Nu har jag suttit från 9.00 till 23.00 de senaste dagarna och det är bara med litteraturkursen. Ska jag därefter försöka uppbåda ork till c-uppsats. Jo eller hur.

Mamma har också fått för sig att hon idag ska sms:a en gång i timmen för att säga åt mig att stretcha rygg, axlar och sträcka på benen. Vi får se om hon orkar hålla på hela dagen.

Ibland känns det bra hopplöst.
Pepp, pepp, pepp.

Det var ju en sådan där dubbelroman som jag köpte - två böcker i en - så med en liten litterär paus med ett utdrag ur Jane Eyre återvände jag till den andra boken. Mindre tantsnusk men jag måste säga att det var en riktigt fantasifull handling.

Michael och Phoebe dör i en bilolycka. Kvar blir deras tre månader gamla baby. Grace som är Phoebes syster stannar och tar hand om babyn för hon var ju barnets surrogatmamma. Fast vad ingen utom Grace och Phoebe vet så var det Graces ägg, så egentligen är Grace barnets riktiga mamma. Så kommer Michaels bror Josh hem. Josh och Grace har haft ihop det för 10 år sedan, och sedan dess har Grace levt i celibat. Båda tror att den andre inte tycker om de längre så de går där och tänker tillbaka på deras heta natt var för sig utan att säga något.
I testamentet visar det sig att Michael har skrivit att Josh ska vara babyns förmyndare. Grace blir förtvivlad över att hon kanske kommer mista sitt barn. Josh vill inte ge Grace rätten till barnet utan han vill vara delaktig det visar sig då att det heller inte var Michaels spermier utan Joshs.  Hur ska de göra nu? De har ju varit osams i 10 år...Spännande intrig.
Anyway, det hela slutar med att de gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar och Grace kan sluta med sitt celibat och Josh får kvinnan som han alltid drömt om.

Så där ja. Nu har jag läst två Harlequinromaner och det får faktiskt räcka för en hel livstid.

Blodet pulserade upp och ner längs hennes lår, upp mot hennes kropps delta, fyllt av liv.

Jajamen. Så lyder meningarna konstant i Harlequinromanen. Boken handlar om den stackars fattiga men vansinnigt vackra flickan som kämpar för att få behålla sin gård. Pappan är alkoholist och mamman är död. I byn finns det en rik och supersnygg ungkarl som gärna vill hjäpa henne bara för att han är så snäll och för att hon är så snygg. Jag tror de får varandra i slutet men jag vet ännu inte riktigt. Spännande.

Känslorna går hela tiden från extrem upphetsning och lycka till extrem ilska och irritation. Ibland växlar karaktärerna mellan dessa ytterligheter i samma mening till och med. Alla är jättesnygga, jätteledsna, jätteelaka, jättesnälla etc.

Till och med beskrivningen av författaren på försättsbladet hade samma tramsiga ton: "Hon älskar att äta middag under bar himmel på sin prunkande balkong med utsikt över en glittrande småbåtshamn." Det står också att författaren fortfarande tror att hennes bästa bok väntar på att skrivas. Vet du, det tror jag med, för det här kan inte ha varit hennes bästa.

Tentan som var i onsdags/torsdags var helt galet svår. Läsare med gott minne kommer kanske ihåg hur mycket jag beklagade mig  i bloggen om den horribla tentan. Sedan jag lämnade in tentan har jag varit inställd på att defintivt få skriva omtenta den 17 maj, igår skrev jag till och med nästan upp de i kalendern för jag var bergsäker på att få skriva ny uppsats.

Men tydligen är jag av mig själv ett oförstått geni. Jag fick VG på tentan och läraren hade skrivit i kommentarsfältet att det var ett utmärkt arbete. Den där ologiska, slarviga och pseudoakademiskt skrivna uppsatsen utan disposition som jag skickade in var tydligen en bra, intelligent och tydlig uppsats med intressanta synpunkter utifrån frågeställningen. Läraren måste ha läst en annan uppsats än den som jag skickade in.

Men jag protesterar inte. Klart jag gillar ett VG.

Jag dör av skam. Jag har precis köpt en Harlequinroman. Jag har köpt tantsnusk. Den nya delkursen kräver att vi läser en roman ur Harlequinserien. Så vad hade jag för val egentligen? Stadsbiblioteket hade inga sådana romaner vad jag såg iaf (men tydligen hade Carolina Rediviva det men dit orkade jag inte gå) så med blossande kinder sprang jag snabbt igenom Ica och stoppade ner lite grejer i korgen och så till slut boken. Jag har aldrig koncentrerat mig så noga på att välja konto eller kredit och godkänna belopp. Jag ville säga att det ju faktiskt inte alls var så att jag brukar läsa sådana böcker utan att det var kurslitteratur. Men jag knep ihop läpparna och packade min kasse och gick hem.

"Hon såg okej ut, det visste hon..." Jag är allergisk mot sådana meningar, inte mot grammatiken utan mot innehållet. I cirka en sidas text har karaktären stått och klankat ner på alla sina kroppsbrister för att sedan på sidans sista rad säga att hon ändå ser bra ut. Hon är för lång, har för bruna ögon, är för blek, är för blond, är för smal blablabla. Men hey, hon ser ju ändå ganska så bra ut fastän allt är fel. Kanske funkar det med utseendet som med matematiken? Två negativa blir en positiv? Så det fula blir snyggt när man sätter ihop det?

Hursomhelst så avskyr jag denna konstruktion. Den är larvig. Och precis när man börjar pusta ut över att man inte är den enda som stundvis tycker att man är apful och att vissa kroppsdelar skulle behöva grovrenoveras så kommer den tramsiga meningen där karaktären ändå är helt nöjd med sitt utseende. Vad fasiken har karaktären då gnällt om i 30 rader?

Note to writer: stryk den meningen! Tänk inte ens tanken på att lägga till en sådan mening. Våga sudda ut denna mening.

Igår fick jag träffa ännu en del av Mattias släkt - Mattias ska nu definitivt följa med på lillasysters student så att han får träffa min släkt - nämligen hans morbror med familj. Det blev tidig uppgång på söndagen för att susa iväg till Karlskoga, givetvis färdades vi med klass i Mattias nya bil (galningen lät mig köra bilen i lördags, det var jättekul).

Anledningen till turenn dit var att Mattias skulle skissa upp ett garage åt morbrodern och grannen. Det blev en heldag där och vid 13-tiden kom Mattias mormor och morfar också och en Ingalill. Stor söndagslunch och två efterrätter åts. Mycket trevligt. Mattias släkt är så öppen och härlig och kramig. Min släkt är inte jättekramig och inte superöppen heller, min familj är inte ens det.

Mattias fick jobba hårt under söndagen. Morbrodern bor i ett gammalt funkishus som är k-märkt light, dvs de får ändra saker men de måste följa vissa bestämmelser. Garagedörren fick bara vara en viss färg, storlek och helst skulle det var gamla manuella dörrar istället för motordrivna osv.

Men till slut fick Mattias fram något bra och efter 8 timmar där kunde vi äntligen åka hem till Linköping. Vi provade att åka nedcabbat en bit men vi fick fälla upp taket efter ett par mil när nacken började frysa till is och fingrarna tappade känseln.

Våren firades in med en mysig parmiddag. Vi körde lite knytis och fick ihop en riktig kalasmiddag med grillspett, klyftpotatis, tsatsiki, champagne, öl, vin och efterrätt!

Det var mys. Men kändes också lite konstigt. Det kändes lite väl svenssonaktigt särskilt när vi alla satt och gäspade och undrade om det var okej att säga hej och godnatt klockan 23? Jadå, vi var ju trötta. Med varsin PRO-stämpel i pannan tackade vi för en trevlig kväll och kröp i säng.

Våren är här!

Jag tycker det är mysigt med bio och det har blivit lite av min och Mattias grej. Vi går på bio. Kanske mest för att se om vi kan ta oss igenom hela den stora popcornkartongen. Än så länge har det inte gått och nu när vi var på Iron Man kan det nog ha verkat lite väl vågat att tro att vi skulle hinna sätta i oss alla popcorn på 2 timmar. Det var dömt att misslyckas.

Men filmen var bra. Riktigt bra. Robert Downey Jr har ju en underbar humor i alla roller han spelar. Jag hade dock klarat mig utan Scarlett Johansson som mest gick runt och plutade med läpparna.

Enda nackdelen med att gå på bio är ju att man inte riktigt kan välja sina medtittare. Denna gång fanns det rekordjobbiga typer i salongen. Oturligt nog hamnade den jobbigaste bredvid mig. Om det nu skulle vara så att jag är helt bakom flötet och inte har alla indianer i kanoten  och därmed skulle ha haft problem med att förstå den otroligt komplicerade handlingen som kommersiella Hollywoodfilmer brukar erbjuda, så förstärktes filmens handlingen av snubben bredvid mig. När det var roligt skrattade killen så mycket att han höll på att sätta sin dricka i halsen och så högt att jag var tvungen att läsa texten för att hänga med i dialogen. När det var spännande drog han efter andan så hårt att jag höll på att sugas med. Om jag av någon okänd händelse skulle råka blunda alla de scener där Scarlett Johansson var extra snygg eller halvnaken blev jag snabbt varse att hon var i bild när killen bredvid började fnissa som en skolpojke och, bäst beskrivet, stöna lite grann. Detta blandades med att han med jämna mellanrum kastade sig bakåt i sin fåtölj så att jag började gunga i min, kommentarer till filmen såsom "wow", "coooooolt", "oooooh".
Jag hade god lust att ta honom i hand innan jag gick och tacka honom för de fantastiska ljudeffekterna och för att han gjorde så att jag kunde förstå hela filmen för innan var jag lite osäker på om jag skulle kunna hänga med i handlingen och i dialogen. Jag sa det i huvudet.

Men som sagt, filmen var bra.