Ikväll var det planerat att fotoföreningen skulle ha ett styrelsemöte. Blev det av? Nej.

För två veckor sedan började jag hetsa styrelsen att vi måste ha ett möte för att planera våren. En vecka senare tokhetsade jag dem och fick äntligen svar och möte bestämdes till idag kl 18.

16.30 ringer Johan för att kolla om mötet var klockan 18. Ja det är det svarar jag. Ojdå svarar Johan, och säger att han inte kan komma då, men vi kanske kan senarelägga mötet till kl 21 eller ännu lite senare...

Det går jag absolut inte med på och därmed ställde jag in mötet helt och sa att vi tar det via mejl. Jag satte tiden till kl 18 eftersom jag hade tänkt plugga i skolan tills dess.

Hur svårt kan det vara att veta hur ens schema ser ut och om man kan det datum som föreslås för möte? Och vett och etikett är väl ändå att höra av sig tidigare än 1½ timme innan möte? Jag har också ett liv och saker jag måste göra. Jag tror att jag också ska börja skita i fotoföreningen. Uppenbarligen är det ju ändå ingen annan än jag som bryr mig.

Ganska så värdelös dag. Sammanfattningsvis.

Lillasyster ringde. Och vi har ju då inte riktigt tid för trevliga hälsningsfraser och annat trams utan det är pang på direkt. Till saken hör också att lillasyster inte ringer mig om det inte är något hon vill fråga om. Det måste vara ett släktdrag för pappa ringer heller aldrig bara för att snacka skit.

Så denna gång ville lillasyster ha reda på hur man stavade till "det har kännts bra"...frågan gällde om det var ett n eller två. När man får en fråga sådär bara så får jag total blackout. Ja hur fasiken stavas det? Efter lite högljudd diskussion med mig själv kom jag fram till svaret och kunde hjälpa lillasyster. Nu hoppas jag att jag får ett omnämnande i hennes projektarbete.

CSN trillade in igår på kontot vilket innebär att jag har möjlighet att åter leva ett anständigt liv.

Efter att jag duktigt satt undan en redig peng till sparande, fjällenresa och mat så begav jag mig ner på stan under förutsättning att jag skulle köpa en present till lillasyster och en svart bläckpatron till mig. Present köpte jag och en massa annat, men ingen svart bläckpatron.



Nu är våren snart här (3 månader = snart jämfört med mycket annat, ex nästa vinter) och då får jag ett himla sug efter nya fräscha kläder. Jag har också kastat en massa kläder och MÅSTE fylla ut hålrummen med nya saker. Som den modeslav jag är så införskaffade jag givetvis en jeansskjorta - nej tack till individualism. Men mest nöjd är jag ändå med de fina ljusa grön/blåa färgerna. Me like mucho!

Nu ska jag fortsätta knarka Journey's Don't Stop Believin' och göra tortillas.

Har haft min första studiegruppstimme nu på distanskursen. Det var helt okej. Vi hade en ganska bra diskussion om litteraturen. Fast det blev många tystnader.

Nu är det dags för seminarium!

Har jag något liv? Nej, jag gömmer mig för omvärlden unde rmitt berg av plugg. Mitt liv finns på andra sidan examen. Fast om någon vill rädda mig temporärt och ta en semlefika så kan jag tänka mig att vara social.

Tiden jävlas med mig. Det var söndag i tre dagar. Måndagen varade i en hel evighet. Nu är det tisdag och minuterna sniglar sig fram. Det kommer aldrig bli torsdag eftermiddag vilket innebär att jag ska pallra mig iväg till tåget och ner till Mattias. Tiden står helt och hållet stilla. Totalt stilla. Stilla.

Det är ren och skär lögn att tiden går lika snabbt hela tiden.

Lillskiten (aka lillasyster) fyller 18 på lördag. Om hon fyller vuxen så betyder det oundvikligen att jag kommer fylla gammal snart.

Idag har jag införskaffat en present till systeryster. Jag tror att den ska passa. Det är lite tema i presenten och det har att göra med att lillasyster ska mönstra i mars eftersom hon känner en stark längtan efter att klä sig i kamoflage och leka krig - nä men hon vill bli hundförare inom det militära och kanske jobba inom tull/säkerhet sedan. Alltså har jag köpt en present som jag tror kan passa: en tröja med en gubbe på och med texten "I'll knock you out" och filmen Repmånad. För jag menar hon måste ju hamna i rätt sinnesstämning för att klara mönstringen och lumpen och så kan hon alltid minnas mig när hon har på sig tröjan :P

Första delkursen på distansen innehåller lite filmer förutom en sjujäkla massa pjäser. Roy Anderssons Du levande stod på schemat så den lånade jag på biblioteket.

DEN var knepig. Ja jösses. Ingen handling. Bara en massa grådaskiga svenssons som lever sina liv på ren rutin. Ett medelsålders par som har sex: mannen ligger platt på rygg och pratar om sin pension med kameran och frugan fejknjuter. En man jobbar som psykolog men har slutat lyssna för folk har bara samma problem hela tiden.

Är det så vi är?
Tydligen, för det var inget extraordinärt över det hela. Bara helt vanliga människor med helt vanliga bekymmer.

Blev väldigt glad över scenen där de sjunger O gamla klang och ställer sig upp på stolarna i sista versen - studentikost så det förslår! Det var väl också filmens höjdpunkt enligt mig...sedan var det drygt en timme kvar av eländet.

Människan är människans fascination.

I min glädjeyra över att tentan i grammatik gick så bra och att höstterminen äntligen är över sms:ade jag mamma för att dela min glädje med henne. Tillbaka fick jag "Hurra! GRATTIS!"

Tack tack liksom. Detta är ju vad man brukar skriva.

Några minuter senare ringer mamma upp. "Du jag kom ju på, det där var ju jättebra resultat". Hmmm...Min slutsats är att mamma skrev sms:et utan att tänka på vad som egentligen stod i mitt. "Jaja nu är det den där Julia som har gjort något hyfsat i skolan IGEN...får väl skicka ett svar på det då." Sedan när hon var på väg tillbaka till jobbet lade hon ner lite tanke på vad som faktiskt stod.

Jag vet inte, men det är flera år sedan mina föräldrar blev riktigt exalterade över mina betyg. Dock är lillasysters G:n ett mirakel varje gång hon lyckas med ett sådant. Sånt är livet.

...men är man bra så är man! Mannen som ser ut som Jim Carey i Dum Dummare, alltså läraren i grammatik och semantik, gav mig VG på tentan och ett UTMÄRKT på hemuppgiften. Detta borde innebära ett VG i slutbetyg på svenska b - TJOHOOOO.

Detta firas med plugg. Othello står på agendan!

Om du någon gång skulle få för dig att handgripligen kasta ut någon genom fönstret så kan du säga detta. Kanske att det inte låter särskilt hotfullt och den du säger det till förstår nog först i efterhand vad fasiken du menade, men det är ett roligt ord.

Idag har jag haft min första lektion på distanskursen i Littvetenskap. Det blir ju lite annorlunda när man sitter och pratar rätt ut i luften, ensam, över nätet och lyssnar på folk man inte kan se. Men det var bra och jag fick tekniken att fungera och jag kunde svara på lärarens frågor. Så det blir nog bra det här.

Funderar dock starkt på att sätta upp en affisch eller nåt annat på väggen så att jag har något att kolla på under de 2 timmar som det är lektion. För jag menar, ska jag sitta 4 timmar på tisdag och glo rätt in i väggen med röster i mitt huvud då kommer jag att bli galen ilande fort. Jag får sätta upp en bild på pojkvännen eller be rumskompis sitta mitt emot mig, tyst, så att det iaf känns som att jag pratar med riktiga människor.

Nu har jag nog förtjänat en mikropaus med kaffe eftersom jag pluggat sedan halv 9!

Snön täcker all den fina asfalten och kylan har kidnappat sommarvärmen men jag ville iaf prova mina nya söta små klackar. Dock är jag inte helt född i farstun: med andra ord tog jag på mig klackarna och gick omkring i dem inomhus. Det hade ju blivit svinkallt om fossingarna utomhus!

Samtidigt som jag rastade dammsugaren passade jag på att gå in skorna lite grann. Kalas! Eller "Toppen..." som Maria Montazami skulle säga.

Jag tänkte att jag skulle ompröva mitt beslut att gröt är störtäckligt. Beslutet fattade jag i mycket låg ålder - i och med detta blev december månad en plågsam tid under skoltiden då det var och varannan dag serverades risgrynsgröt till lunch. Dessutom påtvingades jag ett än värre påfund kallat mannagrynspudding med saftsås på dagis. (Mannagrynsgröt är för den oinvigde mannagrynsgröt i puddingform, typ).

Risgrynsgröt tänker jag vidhålla är äckligt och mannagrynspudding är en ren och skär styggelse som ger rysningar och kväljningar bara vid tanken. Dock tänkte jag testa gröt gjord på bovete.

Jag har tidigare blivit positivt överraskad när jag testat diverse matvaror som jag inbillat mig vara totalt oätliga.
Sådant som överraskat mig:

• Fisk & skaldjur
• Sås - fast inte bearnaise för det ÄR äckligt
• Grädde - i lagom mängd
• Päron - döläskig konsistens men god smak
• Mineralvatten - det är inte bara tanter & farbröder som gillar det
• Annan läsk än cola - tyckte att läsk som päronsoda och fanta såg tråkiga ut och drog slutsatsen att de även måste vara äckliga. Fast de är ju faktiskt ganska goda.

Så tillbaka till grötandet. Det gick sådär. Eller det gick inte alls fastän jag satt med mitt mantra: det är vansinnigt nyttigt, mättande och billigt. Det funkade heller inte med: en sked för mamma, en sked för pappa, som annars var en fullträff när jag var liten. Det gick inte att lura smaklökarna eller bortse från tapetklisterfärgen och den totalvidriga konsistensen.

Jag är färdigtentad och höstterminen är äntligen slut. Det får räcka som uppdatering idag. Nu ska jag vila upp mig så att jag kan börja på vårterminen imorn...

I min vildsinta yra på biblioteket i måndags lyckades jag tappa bort lite viktiga papper gällande min distanskurs samt ganska många kopior ur en kursbok. Klantigt.

Tisdag morgon gick jag till biblioteket och frågade om de kanske möjligtvis hade sett några papper från Dalarnas högskola - jag tror att jag glömde de hos bibliotekarien som hjälpte mig med utlåningen. Men inga papper så långt ögat nådde.
Ner till informationen för att fråga om någon snäll själ hade lämnat in mina papper. Tjejen i informationen svarar då: Men du kan ju gå och kolla med din institution om de har fått in dina papper...

Varför i hela fridens namn skulle någon få för sig att lämna in mina papper till min institution när det bara står Dalarnas högskola på papprena? Personen kanske slickade på pekfingret och satte upp det i vädret och kände: Hm, jag tror det här är Julias papper och de ska jag genast lämna in till institutionen för Nordiska språk...

Nä så gick det nog inte till. Papprena är hur som helst fortfarande borta och jag misstänker att de kommer förbli så. Därför har jag gjort nya kopior och ska snart fixa fram de andra papprena också.

Eller inte.

Jag vaknade tidigt. Insåg att jag fick sova några timmar till och somnade fem minuter innan klockan ringde. Hopp upp och ut i den kylslagna lägenheten. Efter diverse väl invanda morgonbestyr snabb march till skolan för att hänga på låset till biblioteket i hopp om att hinna låna ett berg med böcker på mindre än en kvart - det gick  inte alls eftersom böckerna inte behagade stå på sina platser.

Lektion.

Snabbt energiintag tillsammans med klasskompis för att sedan gå igenom några gamla tentor. Här fick lilla jag nästan ett sammanbrott mitt i vår genomgång. Klasskompis krånglade till allt å det grövsta och virrade bort sig totalt i grammatikens fascinerande värld. Resultat? Jag kämpade för att inte bli helt vrång på klasskompis och försökte trassla ut klasskompis. Det gick sådär. Men jag tror att befann oss på samma nivå när vi skildes åt.

Efter detta gjorde jag ett nytt försök till att hitta de obefintliga böckerna på biblioteket. Efter 45 minuter gav jag upp min envishet och bad om hjälp. Några minuter senare hade jag ett stort lass böcker i famnen och kunde äntligen lämna biblioteket.

Som om jag inte hade nog med att bära tyckte jag att det var en bra idé att gå in på Ica och veckohandla med alla böckerna under armen och en tung skolväska på axeln. Smart.

Väl hemma satt jag på sängen med armmuskler som vibrerade av utmattning.

Armarna har slutat att vibrera och jag kan nu skriva utan att det ser ut som att femåring har intagit min kropp.

Men jag har nu upptäckt att jag mitt i min biblioteksstress har lyckats förlägga några viktiga papper. Tillbaka till brottsplatsen imorn bitti för att se om papprena finns kvar.

Nu ska jag titta på familjer som har absurt många barn och göra absolut ingenting.

Eftersom tv-utbudet igår mestadels bestod av läskigheter som Let's Dance - med Stefan Sauk i turkost ålskinn och fru Schyman i tant-raffa-utstyrsel - övergav jag och Jenny skeppet tillsammans med Josse för en biovisit. Såklart blev det Sherlock Holmes!

Recenterna verkar inte vara så väldigt positiva till filmen men de är väl helt likgiltiga och blasé inför alla filmer i princip. Jag tyckte i alla fall att den var bra. Så det så.

Enligt request från Maria kommer här en liten bild på kalufsen innan jag förfryser i den svinkalla lägenheten.



Såhär bra kommer jag inte se ut i skallen förrän jag går och klipper mig nästa gång om inte någon snäll människa skulle få för sig att lära mig hur man fixar och trixar med hår... I suck på det nämligen. Hästsvans är så långt mina hårkunskaper räcker.

BRRR! Funderar starkt på att vira in mig i mitt duntäcke alternativt lägga mig i badet. 18 grader (trots fullt ös på elementen) och lite lätt dragig lägenhet är inte mysigt. Men enligt vaktis så har vi fel när vi säger att det är för kallt i lägenheten och skulle det vara för kallt så beror det på golven och det kan man inte göra något åt....

Med raska steg hurtade jag efter lektionen ner till frisören för att ta tag i håreländet. Frisören blev alldeles förskräckt när jag sa att jag inte hade klippt mig sedan augusti och hon skrattade lite nervöst när jag sa att min lugg då hade varit i formen av en hellugg. Därefter ägnade frisören 40 minuter åt att förmana mig.

Jag måste

• klippa mig oftare
• använda hårinpackning regelbundet
• KLIPPA MIG OFTARE!!!!

Den stackars frisören bara skakade på huvudet åt mitt hår.

Men nu sitter jag här med fint, lite stylat hår. Och än så länge har jag löftet om att klippa mig oftare färskt i minnet så jag ska försöka masa mig iväg kanske en gång i kvartalet. Eller nåt sånt. Liknande.

Jag fick för mig att jag ville testa Malacos Julskum med choklad. Det var synnerligen dumt att jag fick för mig det. Det smakade som jordgubbsfil med chokladflingor. Första tuggan är supergod, men ett par tuggor in blir det bara äckligare och äckligare.

Så var jag tillbaka i Uppsala. Jag har andats Uppsalaluft - det var kallt och gjorde ont i lungorna. Jag har gjort den obligatoriska svängen inne på Ica och slagits med studenter och pensionärer för att komma fram och förbi. Och nu sitter jag här vid datorn - givetvis skrev jag fel inloggningsuppgifter. Snart dags att ta tag i redovisningsuppgiften inför imorgon fast det innebär ju att jullovet helt och hållet är slut. Bäst att dra ut på det lite grann!

Tre veckors ledighet har gått monsterfort. Nu har jag plockat fram skolböckerna igen och min väska är packad för imorn ska jag fara tillbaka till Uppsala. JAG VILL INTE. Jag vill verkligen inte. Jag vill stanna hos Mattias. Jag har redan kommit tillbaka till att planera mitt liv i tvåveckorsperioder. Två veckor i Uppsala, några dagar hos Mattias, två veckor i Uppsala, några dagar med Mattias... Gah, jag blir galen.

MEN! Nu under julledigheten har vi hunnit prata väldigt mycket om hur vi ska göra under våren och sedan till sommaren när jag flyttar hit. Så i juni lämnar jag Uppsala för gott. Jag tar min kandidat och flyttar till älsklingen.

Känns skönt att jag inte har några lektioner i Uppsala utan istället pluggar på distans. Då är det bara att ta datorn under armen och sätta sig på tåget och vara hos Mattias så länge han orkar med mig.

Vill ni ha tag i mig så leta under närmaste bokberg. Troligtvis befinner jag mig där då jag ska plugga 150% i vår: littvetenskap och c-uppsats i engelska...

I ett tappert försök har jag nu gjort mitt bästa (eller ja kanske inte mitt bästa bästa) för att se lite Star Wars så att jag inte blir den enda levande människan som inte har sett filmerna. Men näe, jag skulle nog ha hållit på mina principer och fortsatt mitt liv som Star Wars-oskuld. Det har ju funkat bra än så länge.

Det är så många larviga små robotar hit och dit och konstiga varelser kors och tvärs så det är ju helt omöjligt att koncentrera sig på handlingen i filmen.

Fast Yoda jag gillar!