Nu är det slut på gnället över magfett och dallriga armar. Förra onsdagen köpte jag ett årskort på Friskis och med det ska jag förändra min kropp är det tänkt. Så idag ska jag gå på mitt tredje pass med förhoppningen om att vara ett steg närmare en snyggare figur och en friskare rygg. Det är slut på undanflykterna nu. Istället för att blänga avundsjukt på modellerna i tidningen tänkte jag skaffa mig en egen slank, vältränad kropp som ser bra ut i bikini.

Just nu är motivationen hög i och med att för varje träningspass jag går på desto billigare blir passet - detta pass kommer dra ner kostnaden till 450kr per pass. Dessutom inbillar jag mig att träningsvärken är ett starkt tecken på att kroppen mår bättre :P

Snart kommer en helt ny Julia att möta världen. Ge mig bara några månader!

Med en bakis pojkvän i passagerarsätet och en nervös Julia bakom ratten styrde jag och älsklingen kosan mot huvudstaden i lördags för att spana på pojkväns lillasysters och hennes sambos lägenhet i Hammarby Sjöstad. Vi kom fram helskinnade och utan att köra vilse.

Hammarby Sjöstad är en intressant del av Stockholm. Man ploppar ut ur Södra länken - den vansinnigt långa tunneln - och så är det som om man kommer ut i en helt egen liten community. Bäst kan man nog beskriva det som att Hammarby Sjöstad ser ut som en semesterort med balkonger anpassade så att så många som möjligt ska ha utsikt över vattnet. Lite medelhavskänsla. Stockholmsstressen lämnar man bakom sig. Man måste nästan åka dit för att helt och fullt förstå känslan.

Och eftersom vi hade tagit oss upp till den stora staden stod ett besök på Gröna Lund på schemat. Wiiiiii! Fyra luttrade karusellåkare begav sig så till nöjesparken och under några timmar trängdes vi med halva Sveriges befolkning på begränsad yta. Vi provade den nya bergodalbanan Insane och blev djupt besvikna över den futtiga åkturen med icke nämnvärt magkittel.

Kvällen avslutades med middag och film. Som de två pensionärer jag och Mattias egentligen är somnade vi halvvägs igenom filmen.

Söndagen började vi med frukost och sedan fick Mattias lillasyster rätta till mitt vandaliserade hår. Det är ju en sagolik tur att hon är frisör, då kan jag lika gärna ge henne mina pengar iställlet för till en urusel frisör på stan.
Med snyggt hår drog vi bort till Fredells byggvaruhus - en mans våta dröm typ. Det är ett av Sveriges största byggvaruhus med maskiner och tekniska pryttlar högt och lågt. Efter en Texas-burgare åkte jag och Mattias hem till Linköping igen.

Det är en fattiglapp som skriver detta inlägg, den andra fattiglappen sitter på tåget hem till Nypan just nu. Två fattiglappar som har haft den bästaste dagen och härligaste shoppingrundan EVER! Precis som jag trodde så var det helt underbart att få umgås med lillasyster helt själv. Lillasyster drogs snabbt med i min shoppingglädje och spenderade faktiskt i slutändan mer än jag gjorde så snål är hon inte :)

Här är mina inköp:



Klänning från H&M



Kjol från H&M



Två toppar från Cubus


Lite underkläder



En väska från Accent



SKOR!



MERA SKOR!

Bra inköp. Bra sällskap. Bra dag.

Detta måste göras om nästa lön!

Lillasysters första riktiga lön ska spenderas idag. I detta nu är hon på väg ner till mig för en utlovad shoppingrunda i metropolen Linköping.

Mamma varnade mig och sa att lillasyster i och med lönebeskedet blev ruskigt snål. Jag tror att snålheten mest beror på att mamma vill att lillasyster ska köpa en massa praktiska saker såsom strumpor och gympadojor. Jag tror att snålheten kommer omvärderas och att plånboken kommer öppna sig snabbt bara jag visar henne den finfina Monki-butiken. Lillasyster är galen i Monki.

Jag tycker att det ska bli fantastiskt roligt att få umgås på tumanhand med lillasyster för fastän jag bodde hemma hos familjen hela sommaren har jag och lillasyster knapt hunnit umgås. Strax innan jag gick upp började hon att jobba. Eller så sov hon när jag började jobba och när jag slutade jobba så började hon. Och varje helg tillbringade jag nere i Linköping. En söndag när jag kom hem kom vi på att vi faktiskt inte hade setts sedan torsdag morgon...fastän vi bodde i samma hus. Så idag ska vi ta igen lite tid :)

Mitt nya liv började igår. Då köpte jag ett årskort på friskis. Nu jäklar ska jag tajta till kroppen och fixa till min rygg.

Bara några timmar efter inköp av kort invigde jag det också med ett yogapass. Ledaren upprepade flera gånger under passet att man ska utföra övningarna efter egen förmåga och aldrig jämföra sig med de andra utan vara nöjd med sig själv. Men när jag står i hundens position eller plankposition med spaghettiarmar medan stålmormor bredvid ser ut att kunna hålla samma position i flera timmar, då är det inte utan att jag börjar jämföra mig med andra och inte känner mig så nöjd med mig själv. Men då har jag ett knep: jag blundar och ignorerar stålmormor tills det är dags att byta position.

Yoga var verkligen en upplevelse. Och revolutionerande bra för min rygg även om jag har superont idag. Jag kunde riktigt känna hur kotorna i ryggen drogs isär. Så när höstschemat drar igång nästa vecka kommer mina tisdagkvällar att dedikeras åt yoga!

Jag är en stor flicka nu. Idag har jag helt på egen hand åkt pendeltåg till Norrköping och letat mig fram till Campus Norrköping.

Med andra ord var det dags för upprop idag på masterprogrammet. Vi skulle träffas klockan 10 vid stora entrén på Kåkenhus. Jag följde den minimala vägbeskrivningen från tågstationen till universitetet. Och utan att gå vilse hamnade jag rätt på första försöket - dock inte så svårt eftersom jag hade en man i färgglad overall med en massa märken på och diverse annat på framför mig som jag skarpt misstänke var student.

Väl framme vid Kåkenhus ställde jag mig vid trappan, såg lite vilsen ut och tittade på andra vilsna nybörjare och overallklädda människor i överflöd. Två tjejer som tyckte att jag såg lika vilsen ut som de kände sig frågade om jag också skulle gå KMG. Jajemen. Därmed kunde vi stå i grupp och se vilsna ut.

Anyway. Uppropet var som upprop är mest. De ropade ut mitt namn och jag svarade och berättade lite om mig själv. Jag kände mig lite annorlunda där bland de andra. Många av dem har pluggat en massa kultur och media/kommunikation. Och så kommer jag: språkvetaren. Men de programansvariga tycker att det ska bli kul med lite spridning. Alla lärare är för övrigt virriga konstnärssjälar. Väldigt härliga människor.

Från och med måndag blir det superhårdkörning. Hela terminen tydligen.  8-9 till 17. Varje dag.
Men det känns som att det kommer bli 2 roliga år. Intensivt men roligt.

Varje månad. Absolut varje månad nojar jag ihjäl mig under cirka 24 timmar. Med p-piller blir ju den månatliga vännen (för att använda en ruskigt ful eufemism) väldigt regelbunden och pålitlig. Så egentligen är det ju bara att slappna av och låta dagarna gå, hantera pms-monstret som hotar att mörda alla idioter i min närhet, äta mina chokladbitar och liksom bara vara. Men då under de där 3 veckorna som är garanterat mensfria hinner jag glömma bort denna aspekt av kvinnlighet. Det förintas från min världskarta. Men som en blixt från klar himmel kommer jag på kvällen innan det brukar vara dags att det ju faktiskt är dags. Snart. Och då börjar min hjärna noja. Med tankekraft försöker jag övertala mensen att infinna sig imorgon bitti och inte vara sen som förra gången. Kroppen blir spänd som en fiolsträng i väntan på den månatliga vännen (ja jag vet att eufemismen är hemsk). Och som den envisa bråkstake mens egentligen är vägrar den helt enkelt att komma på utsatt tid. Detta medför att fiolsträngen som går genom hela kroppen spänns ytterligare, en nervös väntan påbörjas och "Jag är för ung för att få barn" ekar i huvudet.

Och så kommer den. 24 timmar efter att jag ville och trodde att den skulle komma. Jag slappnar av, äter lite choklad och minnet av nojan försvinner så sakteliga. Till nästa månad.

Duon blev en trio: Anna som numera också befinner sig i Östergötland gjorde mig och Vonkan sällskap på vår lekdejt.

Efter en kall cykeltur in till stan med knottror på hela benen (vart fasiken har sommaren tagit vägen?) fick jag en stor kram av Vonkan och genast begav vi oss till ett café. Strax därefter joinade Anna. Med lite lunch i magen visade jag Anna Linköpings härligaste skobutik: DNA. Under eftermiddagen började Anna och jag också smida planer på en intervention gällande Vonkans garderob :P den kvinnan behöver lite färg på plaggen låter det som enligt egen utsago. Efter fönstershoppingen introducerade jag de nyblivna Linköpingsbona för Bosses glassbar. Succé!

Under eftermiddagen har jag också lovat bort mig som flytthjälp. Vonkan körde en fuling och frågade först om jag skulle göra något speciellt nästa helg. Dum som jag är svarade jag att jag inte hade några planer för helgen...Men äsch, jag hjläper så gärna till och flyttar grejer!

Tack för en finfin eftermiddag!

Min sociala isolering är äntligen över. Nu är Vonkan i Östergötland och idag ska vi leka :)

Med solens strålar på mig satte jag mig på gröna faran och gav mig ut på en cykeltur med en parkbänk i Trädgrårdsföreningen som mål. Med en trevlig bok - Anders Paulruds Som vi älskade varandra - satte jag mig tillrätta på favoritbänken. Efter en liten stund kom en tant. Hon sa hej och frågade om hon fick sitta på bänken bredvid och äta sin lunch. Självklart, svarade jag. Sedan som de svenskar tanten och jag är gled artighetsfraserna över i väderprat.

Och det som förvånar mig mest gällande allt detta pratande om väder är att jag nog faktiskt är genuint intresserad. Tanten och jag pratade lite om hur dåliga SMHI är på att sia om vädret trots alla deras maskiner och hjälpmedel. Så även om svenskarna är fruktansvärt förutsägbara när det gäller samtalsämne mellan två främlingar, så är vädret ett samtalsämne som det finns mycket att säga om i ett land som Sverige. Och för mig som har varit ledig i två veckor nu har jag varje dag suttit som på nålar och hoppats på fint väder.

I lördags spontanköpte jag en ny mobil.

Med tekniknörden - alias pojkvännen - som ledhund gick jag ner på stan för att KIKA på en ny mobil. Liksom bara för att se om det fanns något. Genom tv-reklam har jag blivit nyfiken på Sony Ericsson XPERIA X10 mini så den mobilen var första och främsta objektet att undersöka närmare. En säljare inne på 3 gick direkt till attack. Jag tittade på mobilen och bestämde mig för att den var precis så söt som den såg ut att vara i reklamen och så överlät jag diskussionen om teknik och abonnemang på älsklingen och säljaren. Och efter en promenad gick vi tillbaka och så fick en sådan mobil följa med mig hem!

Jag är nu stolt ägare till en androidmobil. Nu får jag också vara cool och peka på skärmen och ha en massa appar. För typ första gången har jag en cool teknikpryl. Annars är jag alltid hopplöst efter.

Nu har nedräkningen börjat. Om sex dagar ska jag bege mig till Norrköping för upprop och registrering till masterprogrammet Media- och kulturgestaltning. Jag har börjat försöka lära mig LIUs hemsida, men som alltid så finns det så vansinnigt mycket information på universitetens hemsidor så det kommer nog ta ett tag. Intressant blir det också nästa vecka när jag ska irra runt i Norrköping, en stad som jag inte har besökt på flera år. Dock är jag efter 1,5 års pendlande mellan Uppsala och Linköping väl bekant med stadens tågstation. Men på torsdag ska jag alltså lämna denna trygga zon och ensam leta mig fram till campus Norrköping. Det kanske kunde vara en god idé att till torsdag ha skaffat mig en karta. För jag har inte riktigt ordentlig koll men jag tror inte att jag får åka med campusbussen - som annars hade varit förfärligt smidigt - eftersom jag ännu inte är registrerad och således ännu inte har ett LIU-kort.

Jag håller tummarna för att jag inte ska gå vilse.

Eller inte.

Jag har nu varit ledig i 1,5 vecka och dagarna med sol och värme kan räknas lätt på halva ena handen. Hela sommaren har jag svettats som en gris i långbyxor och prydliga toppar - min jobboutfit. Och nu när jag äntligen är fri så gömmer sig solen bakom en tjock mur av gråa moln och temperaturen vägrar envist att krypa över 20°C. Raggsockorna är på allt som oftast och tristessen som följer av att vara fångad inomhus börjar dra ner mitt humör.

Eftersom jag nu sitter vid min dator äntligen tänkte jag lägga upp lite bilder från min och Mattias Köpenhamnsresa som vi gjorde nu i somras.




Så det där var en liten sammanfattning i bilder av vår resa. 99% av bilderna består av hus.

Jag hade kunnat sitta i all evighet igår och försökt lägga till min dator i Mattias nätverk.

Mattias kom hem efter jobbet. Jag beklagar mig över att jag misslyckades med denna enkla uppgift. Mattias startar min dator och trycker på en knapp strax ovanför bokstavstangenterna. "Jaså måste man trycka på den knappen!" utbrister jag. Mattias skakar på huvudet och ser på mig som om jag är tidernas största teknikidiot.

Du vet säkert precis vilken knapp jag menar. Den har som ett streck i mitten och så är det som två parenteser på streckets båda sidor och just nu lyser den klart blå. Och den gör så att man kan koppla sin dator till ett trådlöst nätverk.

Varje dag lär man sig något nytt.

I lördags byggde jag och Mattias ihop en garderob att ha nere i källaren för att förvara vinterkläder och lite skor någonstans och så byggde vi skohyllor att ha i garderoben uppe i lägenheten för att kunna förvara ännu flera skor. Men som den otekniska klumpeduns jag är så var jag inte särskilt behjälplig. Dessutom verkar nästan alla killar vara genetiskt förprogrammerade med en otålighetsmekanism som går igång så fort en tjej vill hjälpa till. Men hur sjutton ska jag kunna hjälpa till när allt ska gå i 180km/h hela tiden? Får jag bara lite längre tid på mig så skulle jag kunna vara till större nytta. Nu sa det smack smack smack så hade Mattias satt ihop garderoben och det enda jag hade gjort var att skruva dit dörrhandtagen.

När vi skulle sätta upp skohyllorna på väggen i garderoben var han tvungen att ha min hjälp. Men återigen jag är en oteknisk klumpeduns. Precis när Mattias skulle borra så gled det som jag höll i ner någon millimeter och det hela blev alltså inte spikspikspikrakt. Då tog Mattias tålamod slut. Det syntes ganska tydligt. Så han fixade resten själv och sedan försäkte han övertyga mig om att det inte alls var mitt fel att det blev snett, att jag inte alls var i vägen och att jag definitivt hade varit till stor hjälp under hela dagen.

Idag fick jag mer vatten på min kvarn. Jag vill ansluta min dator till det internet som Mattias har i sin lägenhet. Jag tänkte att det skulle vara piece of cake. Mattias skrev upp en lång radda med siffror igår som jag skulle behöva för anslutningen. Jag menar hur svårt kan det vara? Gå in på nätverk, anslut till nätverk, fyll i siffrorna och voila! Nej, riktigt så enkelt kan det ju aldrig vara om man heter Julia.

Dags att krypa till korset och be älsklingen om hjälp. Igen.

Igår ringde min mamma stressad, nervös och nyfiken. Polisen i Östersund hade ringt till det ställe där jag sommarjobbade, dvs där också min mamma arbetar, och frågat efter mig. De var tvungna att ha tag på mig omedelbums. Först tyckte Annette, som jag vikarierade för, att hon borde kunna svara på de frågor polisen hade, men icke då. Annette kopplade då vidare samtalet till min mamma som är en väldigt överbeskyddande mamma och som genast började förhöra polismannen om vad han ville hennes dotter. De la på. Och mamma ringde direkt till mig och bad mig ringa upp polismannen för att höra vad exakt han ville.

Sagt och gjort. Jag ringde upp polismannen i Östersund. I stora drag består det hela i att en person har hyrt en bil under sommaren och under hyrtiden har personen varit inblandad i något som utreds av polisen. Jag är nu vittne i utredningen för att mitt namn står på kontraktet eftersom jag har tagit emot en kontantbetalning för bilhyrningen. Igår satt jag alltså via telefon i formellt förhör med polisen i Östersund. Men jag kunde inte vara till så mycket hjälp eftersom jag aldrig träffade kunden i fråga.

Hädanefter ska jag inte klaga på att det aldrig händer något på det där sommarjobbet.

Många barn har den hemska ovanan att vid övergångsställen trycka en miljon gånger på knappen till trafikljuset. Många barn tror att om man trycker flera gånger så blir det grönt snabbare. Som barn tyckte jag också att det var vansinnigt roligt att trycka på knappar vid övergångsstället, på bussen eller när mamma tog ut pengar i bankomaten, men nu har jag vuxit ifrån det. Jag har också slutat tro på att det blir grönt snabbare ju fler gånger man trycker på knappen. Dock verkar inte alla vuxna människor ha blivit uppmärksammade på denna skröna, bluff, lögn. Idag stod en kvinna på motsatt sida av gatan och tröck, och tröck, och tröck (jag kastar in lite dialekt här). Pip, pip, pip lät det från andra sidan gatan. Finns det något mer irriterande ljud? Svar nej. Blev det grönt snabbare? Svar nej. Gick tiden fortare? Svar nej. Kom hon över till andra sidan gatan snabbare än om hon bara hade tryckt en gång? Svar NEJ! Irriterade hon sin medmänniska, dvs jag? Svar BIG F*ING YES!

Med detta inlägg vill jag alltså säga: Snälla tänk efter en extra gång innan du trycker en andra, en tredje, en fjärde, en femte gång på knappen vid övergångsstället.

Nu kan jag bocka av min första vilsegång i Linköping. Det hände igår. Jag började min tur på välkänd mark i Trädgårdsföreningen med en islatte och en Cosmo. Ett bättre tidsfördriv får man leta hårt när man är ledig och vädret är hyfsat. Med uppdrucken kaffe och någorlunda välläst tidning bestämde jag mig för att lämna den trevliga parkbänken och gå en liten runda innan jag tog itu med tråkgörat att handla till kvällens middag (jag är nämligen hemmafru när älsklingen jobbar och allt hushållsarbete faller på min lott under min ledighet).

Så upp från parkbänken. Jag tänkte först bara titta lite på blommorna däromkring men så såg jag att sjukhuset skulle ligga i närheten och tänkte att detta kunde vara ett ypperligt tillfälle att leta upp den busshållplats varifrån campusbussen kommer gå. In bland alla sjukhushusen och ungefär där började min irrfärd. Mitt inne i villervallan tappade jag navigationen fullständigt. Min mentala karta över Linköping blandades ihop med kartan över sjukhusområdet  och det hela blev ett virrvarr. Men så kom jag ut från sjukhusområdet och ner till ån. Yes! tänkte jag. Har jag bara hittat till ån så kommer jag snart till något landmärke som jag känner igen. Efter flera minuters promenad kom jag fram till något som kallas Tinnerbäcksparken och stadsdelen Ramshäll och ån, den fina vattenfyllda ån, började sina i sitt vattenbestånd till en bäck. Ungefär där kopplades min GPS på igen och sa mig att jag var långt åt helvete fel. Därtill hör också att jag vänligt men bestämt ignorerade de fina små skyltarna som kommer med jämna mellanrum med pilar som pekar ut åt vilket håll centrum ligger.

Jag har nog aldrig varit så glad över att se kyrktornen och korsningen vid Drottninggatan strax innan Drottningbron.

Efter 2,5 timmar var jag åter på välkänd mark, hemma i den trygga lägenheten. Mitt äventyr som bortttappad fick ett lyckligt slut!

Detta är ett inlägg till världens alla kvinnor.

Min pappa kom hem en dag från jobbet alldeles perplex. Han hade hört en kvinna kissa så som han aldrig hört en kvinna eller annan människa kissa förut. I godan ro satt pappa inne på kontoret för att kolla igenom sina jobbtider så att allt stämde när en av tjejerna på administrationen var tvungen att pudra näsan. Så hon sprang in på toaletten och hetskissade. Du vet när man liksom kissar i intervaller för att man är så förbannat kissnödig? Pappa kunde för sitt liv inte förstå hur hon kunde kissa och sedan stänga av strålen för att sedan kissa mera och stänga av igen och så kissa ännu lite till. Pappa gick hem och berättade för min mamma och lillasyster om den konstiga upplevelsen han varit med om på jobbet. Mamma och lillasyster kunde genast känna igen sig i scenariot i hur den stackars kontorstjejen måste ha varit stressad och kanske inte hunnit gå på toa på hela dagen och därför var tvungen att kissa i superfart. Men tydligen är det en fysisk omöjlighet för män att kissa snabbt och i intervaller.

Men kvinnor kan!

Efter en hel sommar hemma hos familjen, men framför allt efter de senaste 4 veckorna har jag gått ner 2,5 kg. I och med att mamma gick på semester efter min lilla vecka med ledighet så var de slappa morgarna över och istället för skjuts till jobbet blev det till att cykla de 5 km tvärs över staden. Alltså blev det ca 1 mil på cykeln varje dag. Därutöver ägnade jag ganska många luncher åt att springa omkring ute på stan eller bara gå för att sedan hetsäta min lunch på tre minuter.

Sedan finns det ju två lurviga familjemedlemmar också varav den ena iaf har konstant överskottsenergi. Cyklandet följdes de flesta kvällar av entimmespromenader med en stretande unghund och en sölig gammelgubbe och mamma.

Resultat: - 2,5 kg.

Jag är nu inne på dygn nummer 2 som Linköpingsbo. Och känslan är suverän. Min sminkväska och necessär är uppackad och inplockad i badrumsskåpet. Mina kläder är nu fint vikta och lagda i lådor och hängda på galgar. Mina allra viktigaste ordböcker och kokböcker har fått nytt ett nytt hem på en hylla i finskåpet. Jag är med andra ord inflyttad.

Det känns ruskigt bra. Jag är glad. Mattias är glad. Vi är glada.

Sista sommarjobbsdagen är avklarad. Det firades kungligt med en lunch med två av företagets sammanlagt 4 kvinnliga anställda och på företagets bekostnad. Det kungliga firandet fortsatte när jag kom hem med rökta räkor och aioli från Rökeriet och svenska kräftor.

Men men men! Det bästa händer faktiskt imorn. Nu är sommaren över. Typ. Detta betyder att jag och min älskling ska flytta ihop :) äntligen. Det har varit åtta låååååånga veckor. Alla mina ägodelar har bott i kartonger och necessärer och väskor. Nu äntligen kommer jag att ha allt på samma ställe. Fast det mesta kommer fortfarande att bo i kartonger. Det är inte helt lätt att flytta in i en redan fullproppad tvåa. Men jag har plats för mina kläder och jag tror att jag kommer få plats med mina toalettgrejer. Dock kommer böckerna - mina kära böcker - få ligga i källarmörkret. Men det fina i kråksången sörru är: alla saker på samma ställe och jag och älsklingen kommer bo tillsammans!

Troligtvis kommer sj att gå i konkurs nu när jag inte längre kommer lägga halva mitt CSN på tågbiljetter.

Jag och du <3

Då när EM i friidrott invaderade TVn för någon vecka sedan satt det en liten hallåa i rutan som mycket nöjt sa att idrottsmannen "klarade sig utan smärre skador".

Min omedelbara reaktion blev: Vadå? Skadade han sig allvarligt?

MED smärre skador eller UTAN värre skador eller INGA skador alls.