Jag har inte lämnat bloggvärlden. Men jag har övergett denna blogg till förmån för min nya.

Så om du gillar mig och om du gillar språk, häng med över till min nya blogg:

De sociala medierna är tänkta att vara virtuella arenor för möten och interaktion mellan vänner och bekanta. Men i de sociala mediernas kölvatten har en sorts social exhibitionism uppstått där vi blottar hela vår själ och alla våra tankar för cyberrymdens invånare. I väntan på nästa stora, spännande, intressanta, omvälvande, livsavgörande händelse fyller vi våra statusrader och blogginlägg med svenssonlivets vardagsrutiner. Vi uppgraderar allt till toppnyheter som genast ska publiceras. Varje händelse är en potentiell uppdatering. Vi överexponerar oss själva och överinformerar vänner, bekanta och fullständiga främlingar. Denna sociala exhibitionism tillintetgör mysteriet kring vår person när allt vi är och gör finns att läsa på nätet.

Jag är en social exhibitionist. Det enda som fattas är ett Twitter-konto för att göra mig till en fullfjädrad medlem av de sociala mediernas treenighet: blogg, Facebook och Twitter. Jag vräker ut det som för bara några år sedan var mina egna privata tankar och jag gör mina upplevelser till allmän egendom. Jag är en aktör på den nya marknaden där vi köper och säljer uppmärksamhet (Goldhaber).[1]

 

Nätet erbjuder en värld utan synbar ände; det är en värld där många röster vill göra sig hörda. Om vi lyckas penetrera sorlet och göra oss hörda, då har vi uppnått ultimat framgång och vi hamnar i en maktposition över den brusande massan. ”What counts the most is what is most scarce now, namely attention” (Goldhaber). Vi strävar alla efter uppmärksamhet men majoriteten får nöja sig med ett liv utanför de stora strålkastarna för det är en ytterst liten skara som har nått toppen på uppmärksamhetsstegen: Kenza[2], Blondinbella[3], Foki[4], Kissie[5] och några till. Vi följer slaviskt deras minsta rörelse på nätet. Vi läser maniskt om vad de åt till frukost, vilken fest de var på senast, vilka läxor de har tills imorgon och vi kopierar deras ”dagens outfit” i hopp om att lite av dessa bloggdrottningars makt ska smitta av sig. Denna lilla skara skriker högst och hörs mest, och vi den stora massan lyssnar ivrigt till deras ord.

Jag tillhör den brusande massan. Det jag skriver kvävs snart av det omgivande sorlet och läses av en delvis anonym publik bestående av 14 personer. Min röst är inte starkare än en viskning i cyberrymden ändå driver något mig vidare. Något driver mig till att dagligen uppdatera min Facebook och blogg fastän avsaknaden av kommentarer och de låga siffrorna i läsarstatistiken borde avskräcka mig. För vad finns det egentligen för mening med att skriva för en publik som inte finns? Kanske hoppas jag ännu på att bli upptäckt. Kanske har jag alltid haft en inneboende exhibitionistisk narcissist. Kanske är det bara i cyberrymden jag kan vara precis den jag vill vara.

Jag inbillar mig att bara bakom en skärm kan jag vara precis den jag vill för skärmen är min skyddande sköld. Det är som att bloggen låter mig födas på nytt, göra nya val, skapa ett nytt jag. Sanningen är att bloggen är den retuscherade spegelbilden av mitt verkliga jag. I bloggen suddar jag ut min personlighets dubbelhaka och andra skavanker. Det jag som presenteras i min blogg är roligare, bittrare, argare, gladare. I verkligheten är jag bara lagom.

Jag påstår att bloggens jag och verklighetens jag är samma jag. Men det finns en diskordans dem emellan. Det är inte samma jag, men bakom min skärm kan jag påstå vad som helst och vara vem som helst. I bloggen bygger jag upp en medveten personlig fasad (Goffman)[6]. De sociala medierna är intrycksmanipulationens paradis. Genom text och bild kan jag bygga upp ett helt nytt jag eller ta bort det dåliga i min verkliga person. I bloggen dikterar jag villkoren; det är jag som bestämmer hur jag ska uppfattas av andra. Men som alla personliga fasader är den platsbunden: den fasad jag bygger upp i cyberrymden som är roligare, gladare, bittrare och argare är bunden till just cyberrymden. Ute i verkligheten avslöjas jag ganska snart som någon annan. Jag behöver skärmen och de sociala medierna med alla de möjligheter som de erbjuder för att kunna vara mitt andra jag. Det är just denna kontroll över presentationen av mitt jag som lockar in mig i de sociala medierna, för ute i det verkliga livet har jag inte samma kontroll och inte samma frihet att helt börja om. Man kan inte lära gamla hundar sitta: det är svårt att ändra den man är, men precis som att vi skönhetsopererar vårt yttre, skönhetsopererar vi vårt inre genom de sociala medierna för att framställa oss själva som bättre, roligare och intressantare. I hopp om att klättra uppåt på uppmärksamhetsstegen.

 

Jag inbillar mig att jag inte vill bli upptäckt, att jag är nöjd med min nästintill obefintliga tysta publik. Jag inbillar mig att jag skriver för min egen skull, som i en dagbok. Och för all del, en blogg är som en dagbok. Men det är en dagbok som jag har lämnat framme och olåst. Det jag känner, hör, upplever och tänker har lämnat min privata personliga sfär och tagit ett stort kliv in på den publika scenen. I det här hoppet om uppmärksamhet har jag öppnat mitt privata liv mer och mer. Jag släpper in främlingar helt gratis i mitt liv. De får lära känna mig, men jag får inte lära känna dem. Det är en ensidig vänskap där jag visar upp hela mig för en kommentar eller två, eller inga kommentarer alls. Jag kastar mig ut i en sorts social exhibitionism och jag hoppas att det ska finnas en publik där för att ta emot mig. Men en 14 man stark publik är knappast stor nog att släcka min uppmärksamhetstörst. Så jag fortsätter att skriva och jag fortsätter att öppna mig ännu mer. När de triviala vardagliga samtalsämnena är slut och läsarstatistiken fortfarande befinner sig på en icke tillfredsställande nivå, då släpper jag på mina spärrar en efter en. Jag har knappt någon spärr kvar, allt är ett potentiellt ämne till min blogg. Varje liten vrå av mig, min hjärna och min själ är upplyst och allt är öppet för vem som helst att besöka. Allt som är jag är nu öppet att kommentera och kritisera. Och det är läskigt. Tänk om ingen gillar min person. Tänk om ingen tycker om det jag tänker, skriver, är. Den kritiska kommentaren är alltid nära i de sociala medierna där vi hänger ut oss själva. Det privata har blivit publikt och är därmed också öppet för motstånd och ifrågasättningar. Men frågan är vart gränsen för det privata har tagit vägen.

De sociala medierna tränger undan det privata och uppmuntrar social exhibitionism. De är forum där vi samlar våra sociala liv. Syftet med de sociala medierna är att vi användare ska lägga ut våra liv i cyberrymden för att våra vänner ska kunna hålla koll på oss med minsta möjliga ansträngning. Men varje statusuppdatering och varje blogginlägg får oss att experimentera med och tänja på gränsen för det privata. De sociala medierna har blivit ett substitut för reellt umgänge. Med en kort stunds knattrande på tangenterna kan vi uppdatera hela vår vänskapskrets på vårt livs senaste händelse. Med några få klick kan vi se allt som har hänt i andra människors liv. Det sociala livet har effektiviserats. Men vi användare har drivit effektiviseringen för långt. Vi har fullständigt eliminerat behovet av reellt umgänge genom att lägga upp information om allt vi är och gör. Det blir sannerligen ett effektivt socialt liv, men vi har glömt att det mesta av all information inte är intressant för någon utanför din personliga sfär, med andra ord: dig själv. Det privata livet trängs därmed undan till förmån för effektiviseringen av det sociala livet och vår inre narcissist njuter av den spirande egocentreringen.

 

Vi är överexponerade. Jag är överexponerad. Du är med stor säkerhet också överexponerad.

Jag är en aktör på den nya marknaden där vi köper och säljer uppmärksamhet. Det erkänner jag. Jag överexponerar min person. Det erkänner jag också, om än att mitt verkliga jag fortfarande är omgiven av viss gåtfullhet. Jag är en social exhibitionist. Även det erkänner jag. Narcissisten i mig njuter av att få breda ut sig och det är en kittlande tanke att kanske upptäckas och uppmärksammas.

Världen förr var en värld där det offentliga och det privata var tydligt åtskilda. Det som rörde ens person var privat och det som rörde det allmänna, vardagliga, världsliga var offentligt. Med de sociala mediernas (en term som börjar kännas oerhört sliten såhär i slutet av essän) intåg började denna distinktion att suddas ut. Definitionen av privat och offentlig är inte längre lika självklar och det är som att vad som är privat har fallit i glömska. Vi sorterar hellre in livet och världen i potentiella blogginlägg och statusuppdateringar.

”Det finns något som heter privat, det utnyttjar jag”, säger Efva Attling.[7] Det privata är inte ett privilegium som vi måste kämpa för att få. Det privata är något som alla har rätt till, men som vi förkastar när vi överexponerar oss själva och blottar vårt inre i de sociala medierna. Var gränsen för det privata går är en personlig fråga och det är en personlig gräns. Men det är en gräns som vi borde ha och som vi borde utnyttja oftare. Jag har en svag gräns kvar för vad som är privat efter att ha släppt på de flesta av mina spärrar och det känns som att gränsen försvagas ytterligare för varje uppdatering. Varje ämne jag skriver innebär ett förbrukat ämne och ett sökande efter ett nytt ämne eller en ny twist på ett gammalt ämne påbörjas. Oundvikligen närmar jag mig min gräns för det som är privat och jag knuffar hela tiden gränsen bakåt i en kompromiss med mig själv. Till slut kommer gränsen för det som är privat att stå trängd mot en vägg och allt som jag är kommer att vara blottat. Om jag inte slutar kompromissa med mig själv. För även om gränsen kan tänkas vara stark när mitt virtuella jag inte är detsamma som mitt verkliga jag, när mitt virtuella jag som presenteras i de sociala medierna bara är en fasad, när det är en retuscherad spegelbild, så kommer kompromissen obönhörligen att leda fram till mitt verkliga jag.

Ännu kväver den omgivande brusande massan alla mina försök att höja rösten och ger mig anonymitet i det offentliga. I det konstanta överflödet av information drunknar mina bidrag och bara de 14 med sin radar inställd på mig hittar mina inlägg. Men det är en bedräglig anonymitet och jag borde därför utnyttja det privata mer. Och jag tror därmed att det är dags att tacka för mig och avsluta denna exponerande essä.

---

[1] The Attention Economy: The Natural Economy of the Net av Michael H. Goldhaber http://www.well.com/user/mgoldh/natecnet.html

[2] www.kenzas.se

[3] www.blondinbella.se

[4] www.fokis.se

[5] www.kissies.se

[6] Jaget och maskerna av Ervin Goffman, Norstedts Akademiska Förlag, 2000

[7] Efter tio, TV4 2010-09-23

När jag skrev essän - ja den där essän som jag har tjatat örona av er om - fick jag mig en ordentlig tankeställare. Och nu sitter jag här och har stirrat på den blanka tomma vita rutan som hånar mig med sin otext. Och jag tänker igen på det jag skrev i essän.

Det blev en personlig essä om sociala medier, främst bloggar. Titel: Det överexponerade jaget.
Jag började funder på varför jag skriver. Varför jag viker ut mig själv på nätet. Och svaret är väl att jag inte vet varför jag skriver, varför jag har en blogg. Jag tycker inte längre att det är roligt att skriva här. Jag har ingen riktig mening bakom mina inlägg annat än att jag SKA dela med mig av min vardag. Jag har ingen fokus i min blogg. Det är en spretig blogg. Med få läsare.

Jag började blogga för att alla andra gjorde det. Jag började blogga utan att veta riktigt vad jag gav mig in på. Så jag tror att jag tar en liten paus nu. Jag ska fundera på vad jag vill. Om jag vill skriva. Vad jag ska skriva. Hur jag ska skriva.

Som sista inlägg för nu lägger jag upp min essä. Där kan ni se kärlek till språk och ord. Den kärlek som saknas för orden i denna blogg.

Ja precis, tiden är det som bara går och går. Helt plötsligt är det en ny vecka, en ny måndag och nya uppgifter och göromål på G. Plugget rullar på det med och det är nu dags för nästa projekt.

Vi ska göra en fallstudie på en kulturinstitution. Valfri sådan, fast helst en som läraren tycker om. Jag och Emma har bönat, bett och manipulerat läraren och till slut så får vi nu göra en fallstudie på Lucky You som arrangerar konserter lokalt i Norrköping och till viss del också i Linköping. Detta med kompromissen att vi skulle ta Östgötamusiken också. Fine, sa vi. Så länge vi inte behöver göra en fallstudie på ett dammigt museum eller dylikt så är vi nöjda.

Nu har jag läst allt som finns att läsa på Östgötamusikens hemsida - för att förbereda inför kommande besök på plats - och jag har översköljts av gamla minnen från grundskoletiden. Ett par gånger varje läsår kom det ju någon ensemble eller gudförbjude en teatergrupp som ville underhålla oss elever.

Det är en nobel tanke att alla ska ha rätt till levande musik. Och alla borde få lyssna på musik och inspireras. Men blåsorkestrar och brasskvintetter och teatergrupper har mest dragit in mig i en olidlig kamp mot sömnen under skoltiden. Så alla musiker och teatermänniskor borde kanske tona ner ambitionen att ALLA ska ha rätt till detta. Vänta några år eller ha med en ball gästartist eller gästskådespelare. Jag kan nästan garantera att alla ungar skulle vara klarvakna genom hela föreställningen om Rihanna knallade upp på scenen i en liten mellanstadieskola.

Yes yes, fallstudie var det, inte en långresa längs memory lane. Jag får helt enkelt skaka av mig de gamla otäcka minnena.

Jag är en ganska så extremt rastlös person. Om inte det jag håller på med intresserar mig.

Dn här helgen har det inte hänt mycket. Min finaste sötaste underbaraste älskling har känt hela helgen att soffan är hans bästa vän och med alla de nya tv-kanalerna har han inte lämnat soffan många minuter. Jag tycker att tv-tittande är sådär måttligt roligt. Jag kan se en film och jag kan sitta ett par timmar framför tv:n och slözappa. Men inte en hel helg. Jag blir rastlös, irriterad, trött, frustrerad, spattig i hela kroppen.

Framåt kvällen har jag vankat fram och tillbaka i lägenheten både lördag och söndag. Ett tag funderade jag på att göra några yogaövningar i vardagsrummet eller måla naglarna eller diska eller fila fötterna...vad som helst utom att titta på den förbannade tv:n.

Man kan ju fråga sig hur kul det är att sitta i varsitt hörn av soffan och glo på dumburken en hel helg. När det är precis det man har gjort på vardagskvällarna också. Så till nästa helg ska jag försöka hitta på en hobby, gräva fram en vän eller snöra på mig promenadskorna och tillbringa eftermiddagarna utomhus. Så kan älsklingen sitta i sin kära soffa och glo på den ännu kärare tv:n.




Var detta ett PMS-inlägg? Svar ja.

Under förra regnperioden hade jag inget paraply och blev dyngsur. Jag gnällde på bloggen, tjurade i Mattias närhet över att han tjuvade paraflaxen och gnällde för allt och alla som ville lyssna. Detta resulterade i att jag fick ett reklamparaply av mamma och pappa när de kom ner hit i helgen. Great! tänkte jag och sa nöjd till Mattias att han kunde behålla sitt trasiga paraply för nu hade jag minsann ett eget.

Men fler hade tydligen hörsammat min klagan! Igår fick jag en födelsedagspresent av finaste Emma. Ett turkost sugrör, turkosa ljus och ett paraflax med ugglor på :) På bara några dagar har jag gått från att vara paraplylös till att ha paraplyöverskott. Och tur var väl det, för imorse regnade det. Lite grann.

Och som den snälla flickvän jag är så fick Mattias reklamparaplyet. Uggleparaplyet var jättefint så det behåller jag definitivt själv!

Jag är min pappas dotter även om jag oftast hävdar att jag inte är som han. Men eftersom jag är min pappas dotter gick jag till Friskis igår, på min födelsedag. Och eftersom jag banne mig ska ha en snygg kropp till beach 2011 gick jag till Friskis idag igen.

Min kropp var lite lagom mör efter passet igår. Ledaren hade gett sig fan på att köra slut på oss allihop. Och jag gav mig fan på att jag skulle göra alla armhävningar och hålla plankpositionen hela tiden. Det gjorde jag och slut blev jag. Det var ganska så segt i låren imorse när jag satte mig på cykeln.
Stressad till tusen cyklade jag hem efter en lång dag i skolan och bytte om till träningskläder och tog mig bort till Friskis på under en kvart. För ännu ett mördarpass. Mina stumma lår fick sig en ny ordentlig omgång och har nu helt tappat känseln. Hela min kropp har bara kollapsat här i soffan.

Nu har jag förtjänat åtminstone en dags vila.

Idag har jag träffat Henning Mankells bror. Jag har varit i samma rum som en känd människas bror. Jag har typ träffat en kändis. Det är lite "jag mötte Lassie" över det. Du vet: min kompis systers sambos mormors brors barn....känner den och den alltså känner jag också den personen. Men i detta fall alltså: jag har träffat Henning Mankells bror, Gustav. Gustav är sakkunnig i kultur- och fritidsnämnden i Linköping och höll en liten föreläsning om kulturpolitik.

Det var sinnessjukt tråkigt. Vi lusläste Linköpings kulturbudget. Inte så värst spännande. Faktiskt inte alls spännande.

Men det var ju Henning Mankells bror.

Idag har jag träffat Henning Mankells bror. Jag har varit i samma rum som en känd människas bror. Jag har typ träffat en kändis. Det är lite "jag mötte Lassie" över det. Du vet: min kompis systers sambos mormors brors barn....känner den och den alltså känner jag också den personen. Men i detta fall alltså: jag har träffat Henning Mankells bror, Gustav. Gustav är sakkunnig i kultur- och fritidsnämnden i Linköping och höll en liten föreläsning om kulturpolitik.

Det var sinnessjukt tråkigt. Vi lusläste Linköpings kulturbudget. Inte så värst spännande. Faktiskt inte alls spännande.

Men det var ju Henning Mankells bror.

Grattis till mig!
Idag är det min dag, hela dagen lång.

Och eftersom jag skolkar dagen till ära, kan jag verkligen njuta hela dagen lång.

I lördags var hela min familj här samt Mattias familj för att förfira mig. Så efter att ha studsat runt på Friskis i en timme rusade jag hem och satte igång ett enormt bakprojekt bestående av kakor och tårta. Tårtan var ett experiment och lät godare på receptet och i mitt huvud. Men kakorna uppskattades enormt.

Av mamma (och pappa: han tror inte riktigt på det här med presenter så det brukar bara vara från mamma) fick jag fina muffinsformar, någon chokladgrej, te som ska smaka varm choklad med vispgrädde, vindruvor från familjens trädgård, en skylt med "Gått och shoppat" på och öronmärkta pengar. Och ja pengarna var verkligen öronmärkta. Mamma hade pysslat hemma och klistrat dit utklippta öron på några hundralappar. Pengarna ska användas till en naprapat eller kiropraktor så att jag kanske kan få rätsida på min rygg.

Av lillasyster fick jag pengar eftersom hon inte ville låsa mig på ett presentkort till en enskild butik. Lillasyster som nu har fast jobb har också blivit generös :) hela 400 riksdaler fick jag av henne.

Av Mattias familj fick jag ett presentkort på skor. Haha, jag kunde riktigt se  hur Mattias suckade inombords. Han hade samma dag upptäckt att jag hade norpat åt mig en av hans skohyllor så att han just nu faktiskt bara har en i garderoben... Men jag tycker att om han inte har märkt det förrän nu så kan han inte vara i så stort behov av skohyllor egentligen.

Och idag väcktes jag 07.15 av att älsklingen hoppade på mig i sängen och med sig hade han den största presenten jag nog någonsin fått. Jag hade mina aningar om vad det kunde vara eftersom att vi har pratat om att köpa en sådan. Och mycket riktigt, i kartongen gömde sig en svart, fin espressomaskin!!
Jag har önskat mig en sådan sedan jag började dricka kaffe. Så idag ska jag bege mig till närmaste tebod och köpa lite espressokaffe.

Det här ser ut att bli en av de bästa födelsedagarna ever :)




Och ja det är ett koalaöra på hundralappen. Om du undrade. Mamma hittade inte tillräckligt många människoöron.

Jag gjorde misstaget att vara en duktig student idag. Jag gjorde misstaget att INTE skolka.

Ungefär 50/50 av innehållet på mitt program är enbart flum och definitivt värt att skolka från. Idag bestämde jag mig av någon underlig anledning för att gå och lyssna på flum. Det var en gästföreläsare som skulle prata om ljudkonst. Min senaste upplevelse av ljudkonst var väl sådär. Det var mest oljud tycker jag. Och detta var faktiskt inte mycket bättre.

I 2 timmar pratade en kvinna med grov tysk brytning nonstop om ljudkonstens historia. Hon var jättefacinerad av ämnet. Verkligen JÄTTEfascinerad. Hon satt och log varje gång hon gjorde sig redo att trycka igång nästa stycke högkulturellt oväsen. Bäst var nog när hon log extra stort och sa Jimi Henrix släng dig i väggen, typ fastän på engelska. Då vaknade i alla fall jag till. För naivt hoppades jag att det äntligen efter 1,5 timmar skulle komma något härligt att lyssna på. Oj så fel jag hade. Det ljud som tydligen skulle överträffa självaste Jimi var en inspelning där en man hade knutit fast en elgitarr baktill på en pickup och sedan kört med gitarren släpandes i marken efter bilen i 20 minuter. Vem kommer på något sådant? Jag kan inte se det konstnärliga i det. Och jag säger nog att gamle Jimi är flera världsrymder bättre.

Men nu har jag lärt mig min läxa. Imorgon ska jag inte vara en duktig student. Jag skolkar. För det får jag eftersom det är min födelsedag. Så det så.

Hela dagen har det regnat. Verkligen hela dagen. Och verkligen REGNAT.

I detta hushåll finns det ett paraply och som den snälla pojkvän Mattias är tog han det enda paraplyet imorse. Utan att fråga. Tack. Jag frågade honom lite försynt om han skulle ta paraplyet. Mattias frågar: Vadå, ville du ha det?

Duh! Det spöregnar ute. Klart att jag skulle vilja ha paraplyet. Men eftersom han bara tänkte fula till sig paraplyet blir jag lite vrång och vägrar ta emot paraplyet. För vad ska jag egentligen säga? Ja jag vill ha det så DU får gå i spöregnet. Nä så taskig är inte ens jag. Men han hade kunnat fråga, faktiskt.

Så jag sätter mig på cykeln och cyklar de 20 minuter som det tar till busshållplatsen i ett spöregn som bestämmer sig för att öka. Mys. Jag har alltså sedan 8.30 fram till 16.00 varit dyngsur, blöt, fuktig och så dygnsur igen. Och ungefär nu har jag tinat upp till normal kroppstemperatur och de fuktiga kläderna hänger på tork. Men om det regnar imorn är det definitivt min tur att ha paraplyet!

Essän är färdigskriven och inlämnad. Nu väntar opponering imorgon. Alltså sitter jag här nu och läser mina gruppmedlemmars texter.

De senaste 20 minutrarna har jag suttit med hakan nere mot golvet, ögonen uppspärrade och hjärnan i en knut. I min naiva tilltro till skolsystemet trodde jag att om man hade kommit ända till masternivån i utbildningen att man kunde skriva. Men icke. De senaste 20 minutrarna har överbevisat mig.

Essän som jag har läst är så katastrofalt dålig. Den är kass. Det är talspråk och grammatikfel på var och varannan rad. Författaren tror uppenbarligen inte på kommatecken. Det finns knappt något sammanhang. Det är som om texten vore skriven av en 7-åring. Jag vet att en essä är en personlig reflektion och en textform där man har utrymme att vara sig själv. Men vad fan. Inte såhär.

Alla och har förkortats till å. Men det fasta uttrycket å andra sidan har ändrats till och andra sidan. Obegripliga meningar som denna: Att publicera sina vardagsreflektioner på webbloggen är kanske en början till det moderna dagboksskrivandet som nu är öppet för offentligheten för att läsa den nya moderna självbiografin utvecklas allt mer och att webbloggen skulle kunna var en del av den utvecklingen? Jag förstår att i detta kluster av ord finns frågeställningen men jag förstår inte vad det står!!! Och såhär fortsätter det i 5 sidor. Dessutom avslutas essän med en referenslista med Internätt som källa. Jag vet inte om människan skojar eller inte.

Språklig terror är vad det är.

Jag blev så upprörd att jag var tvungen att ringa min mamma och berätta för henne om denna skandalöst dåliga essä.

Det är en himla tur att det inte är just denna essä jag ska opponera på. Jag hade inte haft ett enda snällt ord att säga om den. Det är också en himla tur att den essä jag ska opponera på verkar vara mera välskriven.

Som den duktiga student jag är...hm...har jag faktiskt skrivit färdigt essän i god tid innan deadline. Faktiskt flera timmar. Våndan över essän som inte är en essä fast det är en essä är över. Alltså ska jag ägna denna lediga eftermiddag åt att roa mig. Photoshop som har legat och väntat på mig på min dator kan jag äntligen leka med i lugn och ro eftersom inget mera plugg ska göras förrän imorgon. Tjoho! En ledig eftermiddag :)

Jag sitter här och sliter mitt hår över essän som inte är en essä fastän det är en essä...ja du vet.

Om mindre än ett dygn ska pappershelvetet vara inlämnat och borde då alltså vara klart. En fördel om man säger så. Jag kämpar och kämpar med orden som sitter så extremt långt inne att det är som att leka "tusen nålar" för att få fram varje ord. Jag har en skrivkramp som inte är av denna värld. Men jag måste säga att telefonsamtalet från en klasskompis muntrade upp mig rejält och så påminde hon mig om att texten ska skrivas med 1,5 cm i radavstånd. Och tjohej, min text som precis hade snubblat över till sida 2 blev genast en bastant essä på 2,5 sidor. Det är det fina i att man får öka radavståndet. En text som är pytteliten och hånar sin skapare blir genast lite större och jag får återigen makten över de tramsiga orden.

Nu ska klämma ur mig de sista sidorna. 5 sidor är det som läraren har sagt. 4,5 sidor vore gudomligt att komma upp i. Men jag satsar på 4 och kommer nöja mig med 4 om det är så. Hellre 4 halvbra än 5 svindåliga.